Från utbränd till lite mer åt det "vidbrända" hållet

Skulle behöva använda min plats för funderingar lite oftare, men av någon konstig anledning tappar jag orden. Har nu analyserat detta lite och kommit på att det på sätt och vis har att göra med denna märkliga variant av att vara till hälften "utbränd" eller som en vän så förståndigt uttryckte det "lite vidbränd".

Ena delen av mig är full av idéer och energi. Jag vill så oerhört mycket och jag vill börja använda allt det som finns här inne. Men den andra delen drabbas lite för lätt av tröttheten och den där känslosamma delen som jag kanske måste arbeta med ett bra tag till. Just där passar ordet ”vidbränd” väldigt bra. Googlade bilder på ordet och ungefär så här känner jag mig ibland, skruttig men ser ni blicken?

Har de senaste veckorna insett att det i väldigt mycket av det jag gör visar sig hur tudelad jag är. Å ena sidan jämför jag med hur fruktansvärt dåligt jag mådde vid den här tiden för två år sedan och hur stolt jag är över den resa jag trots allt gjort. Därför blev det där med mina Fem snabba tips på hur du tar tillbaka ditt egenvärde när någon utan lov försökt ta det ifrån dig en slags ”upprättelse” och jag blir barnsligt stolt när jag ser hur många som läst det.
Men å andra sidan känner jag mig som en stor "bluff" och vill förklara att jag VET att det där är alldeles för "enkelt". Jag vet ju så väl att jag aldrig kommit hit om jag inte fått professionell hjälp också och nu vet t o m psykologen att jag en bra dag kan komma med ett alldeles för spontant förslag om att jag kanske nu är färdigbehandlad. Den där känslan att när jag varit "stabil" utan svackor en hel vecka borde ju någon annan av alla dessa människor som mår psykiskt dåligt i vårt land få min tid. Men om inte jag tar mig den tid som krävs för att bli av med det vidbrända nu kanske jag inte kan ge stöd åt andra på det sätt som ibland behövs.

Det finns en balansgång mellan nutidens attityder av Positivt tänkande och insikten att det i grunden inte alls är att "bara" se det positiva i saker och ting. Jag ramlar själv dit, främst mot mig själv, och har höga krav på att bita ihop och kämpa på. Men jag vet också att många där ute kämpar med alla möjliga sorters motgångar och att då bli påmind om att det gäller att tänka positivt är inte alltid så lätt. Man kämpar och ofta tar man på sig en liten skyddsutrustning när man går utanför dörren och så möts man av

Vem vill inte se pigg ut? Men vågar vi lyssna om den där pigga personen pyser lite som tyder på att det egentligen inte alls är så? Att våga lyssna och åtminstone vilja försöka förstå en annan människa kan vara helt avgörande för den personen så stanna upp ibland och tänk efter om du möter någon där du ser små sprickor i fasaden. Det kan vara en människa som inombords är helt utmattad, trött, ledsen och förtvivlad och kanske kan den som vågar lyssna i det läget göra dagen något lite bättre för en medmänniska.

I helgen brinner ljus för de som lämnat oss och vi tänker lite extra på dem vi saknar. Jag läste igår ett väldigt bra inlägg av Niklas Orrenius i DN om vårt förhållande till döden, ”Minns de döda. Krama de levande” "Bänd inte loss livs levande armar" .

Ta hand om er själva och varandra där ute i novembermörkret. Tänd ett ljus för både de som saknas, men även får oss som är kvar.

Kram Lotta