Detta datum för 4 år sedan sken jag av stolthet över att ha
åkt den dubbelsvarta pisten Väggen i Sälen. Även om det på jobbet just då var
oerhört tufft njöt jag av skidsemestern och avslutade den med Åket jag laddat
för i ett par dagar. En underbar känsla av styrka, lite likt upplevelsen av
Bungy Jump då jag skrek ut över Cairns regnskog i ren eufori. Att utmana
rädslorna och ge sig ner för den brantaste backen jag någonsin åkt gjorde att
jag just i den stunden kände mig som en vinnare.
När mina Fem snabba tips på hur du tar tillbaka ditt egenvärde när någon utan lov försökt ta det ifrån dig
nu i dagarna passerade 100 000 visningar ler hela mitt inre av
stolthet. Samtidigt som jag just nu åter
balanserar för att viljan vida överstiger förmågan. Yrsel, illamående,
stjärnfallet framför ögonen m.m – varningssignaler som jag ska ta på allvar denna gång. Jag
förstår att det är svårt för omgivningen att hänga med ibland för det syns faktiskt inte på mig för det
mesta. Med leendet på, färgglada kläder, matchande klocka och lite kaxiga
attiraljer gillar jag att komma till jobbet. Jag gör mina timmar, bjuder på mig
själv, satsar stenhårt på att göra ett bra jobb och bidra med det jag kan och
är bra på, men under ytan finns det vi kallar Psykisk Ohälsa och DET syns inte.
Ni som fortfarande inte riktigt förstår det här med att gå i väggen, att bli
utbränd, skulle kunna hjälpa drabbade personer väldigt mycket om ni bara ville
försöka. Det finns en tjej som beskrivit känslan väldigt bra, hon är anonym och
fördelen med det är att då kan man på riktigt, fullt ut skriva om sitt ”Lilla
Helvete”. För snart ett år sen skrev hon ett inlägg Hur ska man se ut när man är utbränd?! - läs och begrunda, själv fattar jag varenda stavelse.
Den som kan vår s.k. Sjukförsäkring borde vid det här laget ha
räknat ut varför jag ibland säger att jag är expert på den också. Ja, jag har
passerat varenda en av de s.k. tidsgränserna och jag har min åsikt glasklar. De
är inte värda ett ruttet lingon så länge inte alla inblandade parter tar sitt
ansvar. Och ja, även om jag försöker enormt mycket så infinner sig en viss känsla av skam för inte kan väl "en sån som jag" tillhöra den grupp vi i dagligt tal kallar "de utförsäkrade". Detta är första gången jag öppet skriver orden och jag skäms just nu inte över att tillhöra gruppen utan mer för att jag, som ändå vill kämpa för upplysning kring ämnet inte mäktat med att nämna ordet trots att det nu är 6 månader sedan mina dagar tog slut. Nej, jag har inte råkat ut för några godtyckliga bedömningar, men jag vet
precis hur illa det kan gå ibland eftersom jag vågar ha ögon och öron öppna
samt har en hjärna som trots sina nuvarande brister kan se att det finns en del
att önska med nuvarande system. Rehabiliteringskedjan bygger på, tror det eller
ej….rehabilitering! Så länge fokus ligger på annat drabbas människor runt om
i Sverige av att få brev från Försäkringskassan där det står ”dina dagar är
slut”, vilket betyder ”du har varit sjuk i 2½ år och längre än så kan man inte
vara sjuk!”. Ett annat alternativ är brevet där det står ”du kommer inte längre
att få sjukpenning”, vilket betyder ”Försäkringskassan bedömer, trots att du är
sjukskriven av din läkare att du kan jobba med något, vi vet inte vad eller hur
men något jobb finns det säkert för dig så vill du vara vänlig att gå till
Arbetsförmedlingen och hitta det jobbet! Om du redan har ett jobb så får du ta
tjänstledigt från det och ansöka om a-kassa.” Om man innan dessa brev damp ner i
brevlådan hade fått relevant och individuell rehabilitering där alla inblandade
parter tagit sitt ansvar så kanske det hade funkat, men så är det tyvärr inte alltid. Detta vet jag eftersom jag förutom min egen undersökning av systemet har ett jobb där jag ser hur galet det kan slå.
Jag vill skriva mycket mera och jag har så mycket jag vill
få ut, men det gäller att ha tålamod där också. Nu kunde jag inte låta bli
eftersom det där med Väggen x 2 dök upp häromdagen som triggade igång många
tankar. ”Sälenväggen” kör jag gärna igen
men den där andra kan jag vara utan resten av livet. Har den expertiskunskap
kring ämnet som krävs nu så vill någon ha tips och råd är det bara att höra av
sig.
Jag fortsätter min snåriga väg och ibland kommer jag bara sjunka ner längs vägen och hämta nya krafter för jag vill så gärna slippa känna alla de begränsningar som finns.
Drömmer om den dagen då jag orkar hålla i den energin jag börjar dagen med (utan hjälp av en tupplur alltså!), att på riktigt få känna känslan av att jag klarade det! Inbillar mig att den dagen och den känslan kommer vara lik den efter Bungy Jumpet & åket i Sälenväggen. När jag visualiserar detta ögonblick befinner jag mig i mitt lilla Paradis. Där vid havet där sol, vind & hav möts kommer jag skrika ut min lycka - den dagen är väl värd att kämpa för!
Kram <3