Femton år av saknad...

Tänk att vissa dagar är det som att kastas tillbaka, känslan när vi satt vid mammas bädd och sa "Det är okej att släppa taget!". Sen kom chocken och den bottenlösa sorgen när hon verkligen gjorde det!
Alla som förlorat någon väldigt nära vet att dessa "Dagar" alltid är extra jobbiga. Femton år och ändå sitter jag här med tårarna rinnande och samma dröm som på hennes födelsedag.
När jag läste mitt inlägg från då så känns det liksom överflödigt med fler ord just nu. Tänk OM den där bänken fanns och jag fick en timme...


När jag för ett tag sedan såg bilden visste jag direkt att jag ville Drömma lite om hur det skulle vara…

 

Åh vad jag skulle vilja sitta där och prata med Dig Mamma – helst längre, men en timme vore underbart bara det. Jag skulle vilja berätta att Du är mormor till två fantastiska tjejer, som redan nu vet hur viktig Kärleken är. Jag skulle också så gärna vilja höra Dina råd och känna den kärlek och värme Du utstrålade. Jag vet egentligen innerst inne vad Du skulle säga ”Sträck på dig flicka lilla”. Då, som tonåring när jag hatade min längd, ville Du ge mig styrka och tro på mig själv och nu hade Du säkert sagt samma ord i meningen – ”Var stolt över vad DU gör och gjort och låt aldrig någon trampa på dig mera!”.

Konstigt nog blir bilden tydligare för varje år och när jag besöker Din gravsten och möts av orden…

…känner jag mer och mer hur rätt Du hade. Redan som barn fick vi höra detta med att kärleken var viktig. Tänk att Ditt yngsta barnbarn redan innan hon fyllt 4 år sa ”Frukt och Kärlek och Mjölk och Vatten – DET är nyttigt!”.  Och i morse när mjölken var slut sa hon på sitt självklara vis "Då tar jag en Kram istället!". Du brydde dig om människorna som korsade din väg och Du hjälpte så många som hade det tufft här i livet och för mig fanns Du alltid där.

En dag som denna, när Du skulle fyllt år, går tankarna oundvikligt till Dig och allt det jag saknar. Men nu finns Du inte längre och jag får då göra ett val och tänka på allt det jag ändå är tacksam över. Självklart rinner tårarna fortfarande ibland, men samtidigt slås jag numera allt oftare av allt Du skickat med mig.

Jag hade behövt Dig med all den kunskap Du efter många år på Försäkringskassan hade. Jag tror Du gråter i din himmel över hur hårt det har blivit här på Jorden för alla de som drabbas av sjukdom och också krångel med vårt s.k. Välfärdssystem. Din kunskap om Rättssäkerheten och Din ibland vassa penna hade säkerligen gjort att du skrivit många rader inom både det ena och det andra. Du skulle verkligen älskat de möjligheter som finns nu för tiden med Facebook, Twitter, Bloggar m.m. – det har blivit så mycket lättare att hitta vägarna att få uttrycka sig. Jag tänker ibland på när Du på 70-talet skrev brev till Olof Palme och jag skrev till min Idol Lasse Berghagen (!). Du fick svar, men det fick aldrig jag – kommer du ihåg hur arg och besviken jag var? Gillar ändå själva känslan Du förmedlade – att Våga skriva till både makthavare och andra. Jag är idag så tacksam att du gav mig den lärdomen, även om det tagit lång tid innan jag började Våga. Utan Dig hade jag nog aldrig startat denna Bloggen t ex, och det har jag inte ångrat en sekund ska Du veta!

Det är nu drygt 14 år sedan du fick den där bedrövliga Cancern. På 9½ vecka försvann Du framför ögonen på oss, det gick alldeles för fort! Jag var länge rädd att just den bilden på Dig i sjukhussängen skulle vara den som förföljde mig resten av livet, men den är numera nästan borta och minnet är istället fullt med fina bilder av Dig. Saknaden finns där men också tacksamheten och stoltheten över Dig. Jag skulle inte tveka en sekund om jag fick det där erbjudandet om en timme med någon på bänken - det skulle vara så fantastiskt att bara för en kort stund få träffa Dig igen!

Men, nu är det som det är och vissa drömmar lär aldrig bli sanna. Jag är så glad och tacksam att jag fick just Dig som mamma och jag vet att det inte är alla förunnat att känna så.

Jag Älskar Dig och Saknar Dig enormt mycket men jag är också Stolt över den människa Du var och Du ger mig fortfarande Styrka & Kärlek – Tack Mamma!

Kram Din Dotter

P.S. OM det nu finns möjligheter på den sida Du är att sätta sig på den där Bänken hoppas jag du meddelar mig på något sätt <3

Denna text har legat på ”tillväxt” ett tag och tankarna om något slags ”Tecken” från dig med ett ”Sträck på dig Flicka lilla-meddelande” kommer och går. När jag i söndags åkte ut till din grav (tyvärr utan blommor eftersom alla blomsteraffären var stängda när jag väl bestämde mig att åka...) stod jag och funderade. Plötsligt slog det mig, att just din grav var den enda som lyste mot mig. Hjärnan fattar att det var vinden, träden och solen som spelade men en vrå i Hjärtat kände... – Tack Mamma!!!

 #fuckcancer #saknad #kärlek #världensbästamamma

Från utbränd till lite mer åt det "vidbrända" hållet

Skulle behöva använda min plats för funderingar lite oftare, men av någon konstig anledning tappar jag orden. Har nu analyserat detta lite och kommit på att det på sätt och vis har att göra med denna märkliga variant av att vara till hälften "utbränd" eller som en vän så förståndigt uttryckte det "lite vidbränd".

Ena delen av mig är full av idéer och energi. Jag vill så oerhört mycket och jag vill börja använda allt det som finns här inne. Men den andra delen drabbas lite för lätt av tröttheten och den där känslosamma delen som jag kanske måste arbeta med ett bra tag till. Just där passar ordet ”vidbränd” väldigt bra. Googlade bilder på ordet och ungefär så här känner jag mig ibland, skruttig men ser ni blicken?

Har de senaste veckorna insett att det i väldigt mycket av det jag gör visar sig hur tudelad jag är. Å ena sidan jämför jag med hur fruktansvärt dåligt jag mådde vid den här tiden för två år sedan och hur stolt jag är över den resa jag trots allt gjort. Därför blev det där med mina Fem snabba tips på hur du tar tillbaka ditt egenvärde när någon utan lov försökt ta det ifrån dig en slags ”upprättelse” och jag blir barnsligt stolt när jag ser hur många som läst det.
Men å andra sidan känner jag mig som en stor "bluff" och vill förklara att jag VET att det där är alldeles för "enkelt". Jag vet ju så väl att jag aldrig kommit hit om jag inte fått professionell hjälp också och nu vet t o m psykologen att jag en bra dag kan komma med ett alldeles för spontant förslag om att jag kanske nu är färdigbehandlad. Den där känslan att när jag varit "stabil" utan svackor en hel vecka borde ju någon annan av alla dessa människor som mår psykiskt dåligt i vårt land få min tid. Men om inte jag tar mig den tid som krävs för att bli av med det vidbrända nu kanske jag inte kan ge stöd åt andra på det sätt som ibland behövs.

Det finns en balansgång mellan nutidens attityder av Positivt tänkande och insikten att det i grunden inte alls är att "bara" se det positiva i saker och ting. Jag ramlar själv dit, främst mot mig själv, och har höga krav på att bita ihop och kämpa på. Men jag vet också att många där ute kämpar med alla möjliga sorters motgångar och att då bli påmind om att det gäller att tänka positivt är inte alltid så lätt. Man kämpar och ofta tar man på sig en liten skyddsutrustning när man går utanför dörren och så möts man av

Vem vill inte se pigg ut? Men vågar vi lyssna om den där pigga personen pyser lite som tyder på att det egentligen inte alls är så? Att våga lyssna och åtminstone vilja försöka förstå en annan människa kan vara helt avgörande för den personen så stanna upp ibland och tänk efter om du möter någon där du ser små sprickor i fasaden. Det kan vara en människa som inombords är helt utmattad, trött, ledsen och förtvivlad och kanske kan den som vågar lyssna i det läget göra dagen något lite bättre för en medmänniska.

I helgen brinner ljus för de som lämnat oss och vi tänker lite extra på dem vi saknar. Jag läste igår ett väldigt bra inlägg av Niklas Orrenius i DN om vårt förhållande till döden, ”Minns de döda. Krama de levande” "Bänd inte loss livs levande armar" .

Ta hand om er själva och varandra där ute i novembermörkret. Tänd ett ljus för både de som saknas, men även får oss som är kvar.

Kram Lotta