En "Utbränd" är som Våren - Kämpar för att komma igen!

Som ni märkt har det varit lite magert med skrivandet på sista tiden och det beror helt enkelt på att jag tog en liten ”djupdykning” igen. Man kan ju tro att jag skulle vara härdad vid det här laget, men faktiskt t o m JAG blev verkligen förvånad, arg, frustrerad och ledsen över att precis vad som helst verkar kunna hända. Dock har jag med åren lärt mig hur jag ska förhålla mig till saker som dyker upp för att återhämta mig och hitta tillbaka till fokus och även om det inte går på en dag så är det som med Våren – jag kommer igen!

På hemresan från Björnrike i lördags hörde jag på radion en fantastisk nyhet – Den första Tranan har kommit till Hornborgasjön. Googlade direkt fram en bild och visst känner man det där Hoppet som är så oerhört viktigt? Kan det vara så att Våren verkligen är på G?

Vad skulle vi göra om inte hoppet fanns? Jag tillhör de "udda" typerna som på gymnasiet läste Humanistisk Linje, Helklassisk variant med både Grekiska och Latin och jag lovar – det finns inte mycket kvar av vare sig grekiskan, som dessutom var antik grekiska !!!, eller latinet men vissa saker sitter som berg ”Dum spiro, spero” – "Så länge jag andas, hoppas jag". Hoppet om att det kommer en vår och hoppet om att allt ska bli bättre är liksom en grundläggande förutsättning för att fortsätta framåt.

Och vet ni vad – idag på min Pep-Walk hittade jag dessa små söta, fantastiska  och Hoppfulla Tussilago

Man blir lite varm i hjärtat och plötsligt hoppades jag kunna ta fram solstolen och ligga och njuta. Tänk om jag min sista vecka som helt sjukskriven för axeln kunde ligga på altanen och skaffa mig en lite klädsam solbränna till jag ska börja jobba – vore inte helt fel! Efter ytterligare några hundra meter kommer motståndet, jaha då ska minsann Herr Vinter visa att han inte riktigt gett upp än så då började det snöa. Jag vet att det knappt syns, men det blev ännu värre...

Inte så mycket, men tillräckligt för att störa bilden av Tussilagon som jag hade på näthinnan. Men då gör man som med övriga Maktkamper – synar för- och nackdelar. Vad kan jag lära mig av det som nu händer. Jo, om vi nu hoppar tillbaka två veckor kan jag när jag nu skärskådar det hela konstatera att vissa frågetecken rätats ut. Nu VET jag till 100% hur det hela gick till när jag var på väg på mot den stora Kraschen. Det är klart att jag trott mig veta innan, men tack vare att någon sitter ner och gör allt för att bevisa något som inte är sant får JAG kött på benen. Jag säger som Karin Boye

Det gör verkligen ont att sanningen kan vara så bedrövlig, men med insikten och vetskapen kan man förhålla sig till det hela och ta de steg som behövs. Tussilagon kanske var lite för tidig och får backa undan en stund till. Tranan vågade friskt men var för snabb och häckar nu där uppe vid sjön i sin ensamhet en stund för att helt enkelt slicka sina sår, ta ny kraft och nytt mod. Men sen, snart, kan Vi, både Våren och jag, göra ett nytt försök – då är det dags att Våga pröva igen.

Jag är medveten om att jag skriver lite i gåtor, men det är inte läge för klartext än. Just idag vill jag dessutom ge alla er där ute en känsla av att Kämpa På. Precis som Våren ibland får backa så är ETT ändå givet – Vi/Ni/Den kommer att komma igen. Det är inte läge att Ge Upp även om man ibland kanske ska fundera över sina alternativ och ändra inriktning, men att omvärdera sina mål och sina drömmar är verkligen inte att ge upp – det är i högsta grad att kämpa på.

Visst kan man tycka att det är grått ute idag men i Nyhetsmorgon igår pratade Erik Fernholm som driver sidan Lyckoaktivist om hur vi ska klara den Gråaste Vintern sedan 1988 och bara det faktum att det är ok att tycka det är Grått gör att vi kan acceptera och hantera det. Vill ni kolla så har ni Länken här Lyckoaktivist, Gråaste Vintern sedan 1988. Man behöver inte gilla det gråa och det mörka men om man ”omfamnar och accepterar det” kan man på olika sätt hitta ljusglimtar. Ibland får man ta till alla möjliga fusk när så behövs och då är ju Internet helt ok, för lite glad och uppåt blir man ju av att få ett leende av självaste Solen

Ta nu hand om er alla där ute och kom ihåg Våren kommer Igen och det gör vi människor också en vacker dag!

Kram Lotta

 

P.S. Fick Äntligen beröm igen av min Sjukgymnast - När det gäller Axeln är jag nu på G Big Time. Han underströk några gånger att jag ska Sluta träningen när det gör ont - tänk att DET ska vara så svårt ;)

Vikten av att Våga - Därför gillar jag mitt Bungy Jump!

Denna vecka är ingen bra vecka, ännu viktigare att hitta tillbaka till sig själv och hur viktigt det är att Våga vara den man är och våga stå upp för sig själv. Går längs minnenas korridorer och hittar små guldkorn.

För snart 20 år sedan gjorde jag något jag egentligen inte vågade göra. Jag bestämde mig för att hoppa Bungy Jump. Vi lyckades få ytterligare ledighet från skolan vi gick på och fick vi inte det så fixade vi det på nåt sätt ändå (allt är preskriberat!). Jag sa lite halvkaxigt till min kompis Anna ”Jag ska hoppa!”. Man kan tro att jag redan då var utbränd med tanke på hjärnaktiviteten, men just då var det en ingivelse att bara VÅGA! Ingen press för Anna skulle inte hoppa, hon hade liksom ingen lust alls så mitt beslut grundade sig enbart på min vilja att Våga. Japp, köpte biljetten INNAN jag gick upp i tornet … Medan jag sakta promenerade uppåt inser jag den lilla men ack så viktiga detaljen - Jag är ju ”lite” Höjdrädd! Väl uppe i tornet insåg jag snabbt att ”lite” borde bytas ut mot ”mycket”. Om någon undrar hur det ser ut i Cairns vid hopptornet kan ni kolla in  AJ Hacket.

Anna satt kvar på den säkra marken och väntade och jag satt i ett hörn i tornet och darrade. Har inte en susning om hur många jag lät gå före i kön, man är ju artig eller hur??? Till slut gick jag fram och frågade killarna som skötte det hela om jag kunde få pengarna tillbaka om jag gick ner ”Oh Noo!!”. Attans då, smålänning som man är kunde jag ju inte gå ner och erkänna att jag betalt 450 kr (vilket då var ganska mycket för en ”student”) och sen liksom bara inte vågat. Äsch, kände ändå hur det kittlade och tankarna började fokusera på hur det skulle kännas om jag övervann rädslan. Tvi, tvi, tvi – jag kör! Min tur och de surrar fast. När jag lite snällt undrar om de kan putta mig ifall jag inte klarar av att ta själva hoppet själv svarar de så självklart på den där underbara aussi-dialekten att ”nej, tyvärr – man måste ta steget själv!”. Sedan tillägger de att man bör hoppa på första nedräkningen annars blir det ännu svårare.

OK bild 1, färdig för nedräkning. En liten glimt av viss ”spänning” syns ändå allt i ögonen

 

Tre, två, ett – hoppa! Attans – det gick verkligen inte!!!!!!!!!!
NU beslutar jag mig på riktigt Dags att VÅGA, andra nedräkningen 3,2 1 – JUMP!

 

 Jag slänger mig ut och hör någon (=JAG) skrika med all kraft – WOW – I did it!!!!
 Tror Regnskogens alla djur fortfarande minns detta skrik!

 

Jag lovar att den känslan av att VÅGA trots att hela ens inre inget annat vill än att stanna i det trygga är helt obetalbar. Denna känsla kan jag framkalla ibland och ta upp i livets övriga situationen. Ibland kan det vara så tryckt och skönt där i komfortzonen men om jag vill framåt behöver jag utvecklas och VÅGA pröva mina vingar. Fick en presentcheck efteråt som ger mig 20% rabatt nästa gång jag hoppar med AJ Hacket – undrar var jag lagt den???

När jag tänker tillbaka på allt det som just det där hoppet representerar för mig kan jag känna styrkan inom mig växa. Jag hade lämnat en tid med ”lite” dåligt självförtroende bakom mig och hade där i Australien fått känna på den verkliga sötman av frihet och att faktiskt allt är möjligt. Att vi bara tog beslutet att åka var en stor grej. Att VÅGA ta tjänstledigt från våra jobb för att få ha ett år fyllt av upplevelser – åh, vilken underbar känsla när vi började planera! Ja, ja – sen var vi ju ”tvungna” att studera för att få tjänstledigt och det gjorde vi…ibland. Hade ju nästan alla ”skolktimmar” kvar från 15½ års duktigt studerande så jag tyckte det var på sin plats att ta ut dem, med ränta.

Vi var lite äldre än den genomsnittlige studenten, vilket i våra ögon var en klar fördel – vi VÅGADE bestämma mera och var nog de enda i klassen som efter någon månad hos en s.k. värdfamilj flyttade in i egen lägenhet. Lyckan var total när vi hade den enorma turen att hitta en på Manly Beach med hela Oceanen utanför. Tänk att vakna och lyfta huvudet lite och se detta(vi bodde alltså 50 m till vänster om det vita tältet ni ser i förgrunden så detta var vår utsikt!)

 

Många var de hemma i Sverige som fick vykort på vår strand och Manly har för alltid en plats i mitt hjärta. Att varje dag ta båten in till ”Stan” och mötas av Sydney Opera House och Harbourgh Bridge var fantastiskt och när jag ett år senare satt på Tunnelbanan i Stockholm på väg till jobbet slog det mig ofta att det liksom är självklart att Australiensarna är öppnare…Tunnelbana jämfört med färjan, behöver jag säga mera?

 

 

Målet med vårt år ”Down Under” var upplevelser och det är väl ändå sådana man samlar i sitt hjärta och plockar fram när vardagen känns grå. Innan vi drog på vår Äventyrsresa till Cairns lekte vi Crocodile Dundee i någon butik och visst är jag snygg i hatten. Borde nog skaffat betydligt fler attiraljer för resan blev minst sagt äventyrlig.

 

Förutom mitt Bungy Jump så åkte vi White Water Rafting (forsränning) som gav mycket mer blåmärken än hoppet och så några båtturer ut på Stora Barriärrevet. Mer fantastiska vatten är svårt att tänka sig, men visst var det lite pirrigt att simma runt med hajarna. Spelar liksom ingen roll att besättningen säger ”de bits inte” – Har man sett ”Hajen” så har man.

Att ha minnen som representerar känslan av att Våga blir viktigare för varje år och när svårigheter kommer är det alldeles galant att plocka fram dessa. Tänk om jag inte hade Vågat alla dessa saker jag gjort och gör, då skulle kanske en känsla av svaghet infinna sig istället, nu plockar jag fram känslan av att jag är stark, jag vågar, jag kan och jag ångrar inte det jag faktiskt gör! Alternativet att ge upp, backa undan och sluta hoppas på flera "äventyr" är inte aktuellt. Nu behöver ni inte bli oroliga där ute över att jag går 20 år bakåt i tiden för att beskriva vikten av att VÅGA, jag har vågat saker sedan dess. Den där hjärtklappningen och spänningen som, när man väl gjort det där svåra eller skrämmande, övergår till glädjefnatt och styrkekänslor är en drivkraft som finns med på olika plan hela tiden.

Min historia har gjort mig till den jag är och jag är idag stolt över mig själv. Bortsett från mitt Bungy Jump har jag tagit mig igenom betydligt värre situationer i livets Berg-och-dalbana, men det är ju lättare att beskriva ett Bungy. Och så lovade jag ju lite i förra veckans tyngre bloggande att det skulle bli ett lättsammare inlägg, inte en tår så långt ögat kan nå idag ju!

Ännu en gång funderar jag över namnet på min Blogg, men det ger ju ändå utrymme till – ja, just det Funderingar och idag var det funderingar och minnen som ger styrka och en vilja att fortsätta VÅGA som gällde.

Ta hand om er där ute i den tuffa verkligheten

Kram Lotta

P.S. Jag har fortfarande en sådan där "stollegrej" jag vill göra - Hoppa Fallskärm. Nu står det inte på prio-listan eftersom jag har lite annat att fixa till först, men en vacker dag hoppas jag...