onsdag 26 november 2014

Femton år av saknad...

Tänk att vissa dagar är det som att kastas tillbaka, känslan när vi satt vid mammas bädd och sa "Det är okej att släppa taget!". Sen kom chocken och den bottenlösa sorgen när hon verkligen gjorde det!
Alla som förlorat någon väldigt nära vet att dessa "Dagar" alltid är extra jobbiga. Femton år och ändå sitter jag här med tårarna rinnande och samma dröm som på hennes födelsedag.

När jag läste mitt inlägg från då så känns det liksom överflödigt med fler ord just nu. Tänk OM den där bänken fanns och jag fick en timme...


När jag för ett tag sedan såg bilden visste jag direkt att jag ville Drömma lite om hur det skulle vara…
 

Åh vad jag skulle vilja sitta där och prata med Dig Mamma – helst längre, men en timme vore underbart bara det. Jag skulle vilja berätta att Du är mormor till två fantastiska tjejer, som redan nu vet hur viktig Kärleken är. Jag skulle också så gärna vilja höra Dina råd och känna den kärlek och värme Du utstrålade. Jag vet egentligen innerst inne vad Du skulle säga ”Sträck på dig flicka lilla”. Då, som tonåring när jag hatade min längd, ville Du ge mig styrka och tro på mig själv och nu hade Du säkert sagt samma ord i meningen – ”Var stolt över vad DU gör och gjort och låt aldrig någon trampa på dig mera!”.

Konstigt nog blir bilden tydligare för varje år och när jag besöker Din gravsten och möts av orden…

…känner jag mer och mer hur rätt Du hade. Redan som barn fick vi höra detta med att kärleken var viktig. Tänk att Ditt yngsta barnbarn redan innan hon fyllt 4 år sa ”Frukt och Kärlek och Mjölk och Vatten – DET är nyttigt!”.  Och i morse när mjölken var slut sa hon på sitt självklara vis "Då tar jag en Kram istället!". Du brydde dig om människorna som korsade din väg och Du hjälpte så många som hade det tufft här i livet och för mig fanns Du alltid där.

En dag som denna, när Du skulle fyllt år, går tankarna oundvikligt till Dig och allt det jag saknar. Men nu finns Du inte längre och jag får då göra ett val och tänka på allt det jag ändå är tacksam över. Självklart rinner tårarna fortfarande ibland, men samtidigt slås jag numera allt oftare av allt Du skickat med mig.

Jag hade behövt Dig med all den kunskap Du efter många år på Försäkringskassan hade. Jag tror Du gråter i din himmel över hur hårt det har blivit här på Jorden för alla de som drabbas av sjukdom och också krångel med vårt s.k. Välfärdssystem. Din kunskap om Rättssäkerheten och Din ibland vassa penna hade säkerligen gjort att du skrivit många rader inom både det ena och det andra. Du skulle verkligen älskat de möjligheter som finns nu för tiden med Facebook, Twitter, Bloggar m.m. – det har blivit så mycket lättare att hitta vägarna att få uttrycka sig. Jag tänker ibland på när Du på 70-talet skrev brev till Olof Palme och jag skrev till min Idol Lasse Berghagen (!). Du fick svar, men det fick aldrig jag – kommer du ihåg hur arg och besviken jag var? Gillar ändå själva känslan Du förmedlade – att Våga skriva till både makthavare och andra. Jag är idag så tacksam att du gav mig den lärdomen, även om det tagit lång tid innan jag började Våga. Utan Dig hade jag nog aldrig startat denna Bloggen t ex, och det har jag inte ångrat en sekund ska Du veta!

Det är nu drygt 14 år sedan du fick den där bedrövliga Cancern. På 9½ vecka försvann Du framför ögonen på oss, det gick alldeles för fort! Jag var länge rädd att just den bilden på Dig i sjukhussängen skulle vara den som förföljde mig resten av livet, men den är numera nästan borta och minnet är istället fullt med fina bilder av Dig. Saknaden finns där men också tacksamheten och stoltheten över Dig. Jag skulle inte tveka en sekund om jag fick det där erbjudandet om en timme med någon på bänken - det skulle vara så fantastiskt att bara för en kort stund få träffa Dig igen!

Men, nu är det som det är och vissa drömmar lär aldrig bli sanna. Jag är så glad och tacksam att jag fick just Dig som mamma och jag vet att det inte är alla förunnat att känna så.
Jag Älskar Dig och Saknar Dig enormt mycket men jag är också Stolt över den människa Du var och Du ger mig fortfarande Styrka & Kärlek – Tack Mamma!
Kram Din Dotter

P.S. OM det nu finns möjligheter på den sida Du är att sätta sig på den där Bänken hoppas jag du meddelar mig på något sätt <3

Denna text har legat på ”tillväxt” ett tag och tankarna om något slags ”Tecken” från dig med ett ”Sträck på dig Flicka lilla-meddelande” kommer och går. När jag i söndags åkte ut till din grav (tyvärr utan blommor eftersom alla blomsteraffären var stängda när jag väl bestämde mig att åka...) stod jag och funderade. Plötsligt slog det mig, att just din grav var den enda som lyste mot mig. Hjärnan fattar att det var vinden, träden och solen som spelade men en vrå i Hjärtat kände... – Tack Mamma!!!
 #fuckcancer #saknad #kärlek #världensbästamamma

söndag 2 november 2014

Från utbränd till lite mer åt det "vidbrända" hållet


Skulle behöva använda min plats för funderingar lite oftare, men av någon konstig anledning tappar jag orden. Har nu analyserat detta lite och kommit på att det på sätt och vis har att göra med denna märkliga variant av att vara till hälften "utbränd" eller som en vän så förståndigt uttryckte det "lite vidbränd".

Ena delen av mig är full av idéer och energi. Jag vill så oerhört mycket och jag vill börja använda allt det som finns här inne. Men den andra delen drabbas lite för lätt av tröttheten och den där känslosamma delen som jag kanske måste arbeta med ett bra tag till. Just där passar ordet ”vidbränd” väldigt bra. Googlade bilder på ordet och ungefär så här känner jag mig ibland, skruttig men ser ni blicken?


Har de senaste veckorna insett att det i väldigt mycket av det jag gör visar sig hur tudelad jag är. Å ena sidan jämför jag med hur fruktansvärt dåligt jag mådde vid den här tiden för två år sedan och hur stolt jag är över den resa jag trots allt gjort. Därför blev det där med mina Fem snabba tips på hur du tar tillbaka ditt egenvärde när någon utan lov försökt ta det ifrån dig en slags ”upprättelse” och jag blir barnsligt stolt när jag ser hur många som läst det.
Men å andra sidan känner jag mig som en stor "bluff" och vill förklara att jag VET att det där är alldeles för "enkelt". Jag vet ju så väl att jag aldrig kommit hit om jag inte fått professionell hjälp också och nu vet t o m psykologen att jag en bra dag kan komma med ett alldeles för spontant förslag om att jag kanske nu är färdigbehandlad. Den där känslan att när jag varit "stabil" utan svackor en hel vecka borde ju någon annan av alla dessa människor som mår psykiskt dåligt i vårt land få min tid. Men om inte jag tar mig den tid som krävs för att bli av med det vidbrända nu kanske jag inte kan ge stöd åt andra på det sätt som ibland behövs.

Det finns en balansgång mellan nutidens attityder av Positivt tänkande och insikten att det i grunden inte alls är att "bara" se det positiva i saker och ting. Jag ramlar själv dit, främst mot mig själv, och har höga krav på att bita ihop och kämpa på. Men jag vet också att många där ute kämpar med alla möjliga sorters motgångar och att då bli påmind om att det gäller att tänka positivt är inte alltid så lätt. Man kämpar och ofta tar man på sig en liten skyddsutrustning när man går utanför dörren och så möts man av

Vem vill inte se pigg ut? Men vågar vi lyssna om den där pigga personen pyser lite som tyder på att det egentligen inte alls är så? Att våga lyssna och åtminstone vilja försöka förstå en annan människa kan vara helt avgörande för den personen så stanna upp ibland och tänk efter om du möter någon där du ser små sprickor i fasaden. Det kan vara en människa som inombords är helt utmattad, trött, ledsen och förtvivlad och kanske kan den som vågar lyssna i det läget göra dagen något lite bättre för en medmänniska.

I helgen brinner ljus för de som lämnat oss och vi tänker lite extra på dem vi saknar. Jag läste igår ett väldigt bra inlägg av Niklas Orrenius i DN om vårt förhållande till döden, ”Minns de döda. Krama de levande” "Bänd inte loss livs levande armar" .

Ta hand om er själva och varandra där ute i novembermörkret. Tänd ett ljus för både de som saknas, men även får oss som är kvar.

Kram Lotta

söndag 12 oktober 2014

Våga prata om psykisk ohälsa och kom ihåg - Skönheten ligger i betraktarens ögon

 
Det är mer än 5 månader sedan jag sist skrev här. Det betyder inte att jag inte haft några funderingar utan mer att jag inte vet riktigt hur jag ska lägga fram dem här. Det har hänt så mycket och eftersom jag fortfarande inte är klar med det där ”huret” får de texterna fortsätta att ligga till sig och utvecklas lite.

I fredags deltog jag i en konferens anordnad av Hjärnkoll med temat "Psykiska olikheter - lika rättigheter". Inom ramen för projektet Hjärnkoll har man utbildat ett gäng Ambassadörer som berättar sina egna erfarenheter kring psykisk ohälsa. Det viktiga att bära med sig är att livet ibland suger och vi måste våga prata om detta och kanske ännu viktigare - våga lyssna!
 
Det var gripande och fantastiska berättelser och jag hoppas att flera kommer få tillfälle att lyssna på liknande. En kille berättade hur livet med Aspergers Syndrom kan te sig, en tjej berättade om självskadebeteende och depressioner och en annan om att bli utbränd. De berättade också om hur de funnit sin väg tillbaka till ett liv värt att leva. Killen med Aspergers visade en massa fantastiska foton och förklarade hur han ser världen i bilder. Detta fick oss både att le och känna hur viktigt det är att försöka förstå att vi ser på världen med olika ögon. Insåg när jag satt där att begreppet ”Skönheten ligger i betraktarens ögon” verkligen är bland de bättre som finns.

Tog med mig de där orden ut på gårdagens höstpromenad i solskenet. Stannade till och noterade både mina tankar och några detaljer. Vilken kraft både vi människor och naturen har! Kolla på trädet som i somras genomborrades av blixten från krona till rot. Trots den kraften står det kvar där i all sin ståtlighet, precis som killen med Asperger stod där på scen i  sin fulla glans och berättade sin historia.
Tankarna fortsatte att flöda och nya insikter poppade upp. Jag har så många gånger under de här åren känt stor tacksamhet över att jag bor så här, med tillgång till naturen och de för mig vilsamma vyerna. Jag passerar skog och ängar, skräms av döda (förhoppningsvis!) ormar och säger några ord till kossan som glor på mig.

Jag vet att jag ofta uttalat denna tacksamhet med ett tillägg – tur att jag inte bor i Stockholm, jag hade aldrig klarat av det! Men stopp där, dags att ändra den tanken. Det är ju så att även i Stockholm och andra storstäder finns mängder av människor som brottas med livet precis som jag. Har det sista året träffat på så mycket fantastiska människor som med utgångspunkt från var de nu befinner sig gör det absolut bästa de kan och döm om min förvåning när min nyfunna Twän @gudargod börjar dela foton från Stockholm som t o m jag kan känna energin flöda ur.

När jag ser lugnet på skogsvägen, hittar hon en fullkomligt öde plats mitt i city – jag har ju hela tiden tänkt enorma myller av folk. Det är ju faktiskt vackert på sitt sätt med det glänsande golvet och lampornas sken.
 
                                                                                                        foto: @gudargod
När jag möts av mina ängar med ”sockerbitarna” utplacerade har hon sin egen plats för tankar med utsikt över Stockholm. Jag kan lätta förstå känslan att sitta där och bara låta tankarna fara iväg. Hon hittar sina fasta punkter, precis som jag gör.


                                                                                                       foto: @gudargod
Och döm om min förvåning när jag faktiskt kan bli avundsjuk på Henne när hon varierar sina foton och tankar med kullersten, vatten och annat vackert från vår huvudstad. Jag lovar ingen "ond" avundsjuka, utan den där "goda" som grundar sig lite på beundran och viljan att själv göra. Jag fick dessutom en ny känsla  och plötsligt kan jag se mig besöka storstan igen. Trodde aldrig jag skulle kunna känna så eftersom jag bara tänkt på allt buller och alla människor.

                                                                                    foto: @gudargod
                                                                                                        foto: @gudargod
Hon och ambassadörerna på Hjärnkoll är bara några exempel på alla de underbara människor som finns och som tar sina förutsättningar, ser på dem och utifrån det går ut i den ”natur” som finns tillgänglig. Det finns massor av berättelser där ute som visar att när vi vågar prata, vågar lyssna och vågar reflektera så öppnar sig nya möjligheter. En del av oss "snöar in på myror" som killen från Hjärnkoll sa, någon fascineras av havet som jag gjorde i somras, andra upptäcker storstadens vackra sida och det är bara att inse att endast fantasin sätter gränser för vad vi ser och hur vi ser vår omgivning.

 
Jag kommer fortsätta vara tacksam över Min natur, men jag ska sluta med några tillägg och helt enkelt konstatera att vi människor är fantastiska på att se skönheten i det vi har framför oss. När livet är tufft och mörkt blir mitt sätt att betrakta det jag har framför mig helt avgörande. Ska jag lyckas nå dit jag vill så spelar känslan av att se det vackra och "skönheten" i både människor och natur stor roll. Observera att jag är mycket väl medveten om att det ibland kan te sig så svart så man inte ser någon skönhet hur man än vrider och vänder på huvudet. Förhoppningsvis får man en vacker dag se en liten, liten strimma ljus och just då är den ljusstrimman det vackraste man sett.
Ta hand om er där ute och tänk på att när ni ser er i spegeln så kom ihåg att "Skönheten ligger i betraktarens ögon".
Kram Lotta <3
#hjärnkoll #psykiskohälsa #vågaprata #skönhetenliggeribetraktarensögon
 
 

lördag 10 maj 2014

Även som Utbränd fyller man år – nu med fokus på framstegen!

Enormt länge sen jag skrev, men så mycket tankar och funderingar som finns så betyder det inte att jag slutat utan bara att jag just nu fokuserat på så mycket annat.

I veckan fyllde jag år och i motsats till många andra i den s.k. Medelåldern tycker jag det känns riktigt bra. Kanske har det att göra med att jag just nu inte ser på själva siffran, utan mer på den utveckling varje år för med sig.
Årets födelsedag betyder absolut ingenting för andra men för mig innehåller den så mycket insikter. När jag tänker bakåt och hur det var för 2 år sen känner jag en lättnad att det året kommer längre och längre bort. Insikterna och kunskaperna tar jag med mig och försöker förvalta på mitt sätt, men jag skulle inte för allt i världen vilja slängas tillbaka till 46-årsdagen. Minns den knappt inte, vet bara att det var ett rent helvete. Kommer också ihåg hur jag hörde eller läste någonstans att statistiskt sett mår kvinnor som sämst det år de fyller 46. Har i princip aldrig innan tillhört ”normalvarianten” så det var ju en ny upplevelse.

Fram till 47-årsdagen var mycket en kamp där jag fick förlita mig på min egen styrka i mångt och mycket. Min uppmärksamhet på omvärlden började öka och jag zoomade in det som kunde hjälpa mig framåt. Förra årets födelsedag blev lite ett avstamp då jag den dagen hade tid hos doktorn och bad om en remiss till Arbets- och miljömedicinsk utredning i Linköping. Att förstå och få bekräftat är oerhört viktig för att hjärnan ska kunna läka. Vårdcentralens läkare hade inte hört talas om att man kunde få komma dit i Mobbningsärenden så det blev lite utbildning för dem också, vilket i framtiden kan gynna andra. Att bara våga ta detta steg var för mig stort och betydelsefullt och för att då fira min växande styrka bjöd jag mig själv på upplevelsen att ge manikyristen helt fria händer. Tja, kommer man till henne i sin rosa outfit och ser ut som sjutton... blir det så här. Coolt, annorlunda, färgglatt och så skönt att ha lämnat den där statistiskt sett sämsta åldern.
 
Året som nu ligger bakom har inneburit enormt mycket berg- och dalbanor. Fallen har kommit men jag har rest mig varje gång och har för avsikt att fortsätta så. Jag har de senaste månaderna gjort saker för mig själv som jag är oerhört stolt över och även om jag bara är i mitten av min resa tillbaka så har jag just nu stort hopp och en skön känsla inom mig. Jag kommer att fixa detta och jag kommer en vacker dag att känna mig så återställd att jag inte ser såren lika mycket som kunskaperna de givit mig. Har också förstått att vad jag säger, skriver och delar med mig av kan ge andra lite extra styrka och den känslan kommer jag bygga vidare på. Här måste jag få slänga in lite ”skryt”. Det finns en sida som heter Fem Snabba Tips och då Nina Jansdotter som driver denna efterlyste nya tips-listor frågade jag om man var tvungen att vara proffs. Men nej då, alla bidrag var välkomna och den 24 april fick jag för första gången i mitt liv med en text någon annan stans än i min egen Blogg, och här får jag nästan alltid med det jag vill ha publicerat ju. Kolla gärna in!
Lite skräckblandad förtjusning då det under den ”tuffa” ytan finns väldigt mycket känslor. Var nu inne och kollade och den finns med på ”Top-listan” över mest lästa. Är det fult att skryta? Eller är det ok att i min egen blogg med mina funderingar spotta i nävarna och vara riktigt stolt över sina egna framsteg? Jag väljer det senare för mina val är det jag kan påverka och i denna uppbyggnadsfas anser jag mig behöva detta!

Passade riktigt bra att nu fylla 48 i veckan och jag bara älskar jämna siffror, låter så vackert i mina öron. Hade i princip enbart en önskan för kalas, fester m.m. får vänta ytterligare ett tag. Men det där smycket eller smyckena visade det sig – det önskade jag mig. Fick ena halvan och den andra är nu på väg med posten. Tog halsbandet med ”Nu jävlar” och runt handleden ”Heja mig” – det där är väldigt mycket jag och läste ni mina Fem snabba tips så fattar ni precis hur mycket.

Födelsedagen var lugn och med ett mycket märkligt telefonsamtal. Precis innan eftermiddagsluren ringde det. En hel kör sjöng för mig och tankarna snurrade vem av mina uppfinningsrika vänner som kommit på detta. Kände mig rörd och lite stolt...på slutet kom en automatisk röst och sa "Vi på Apoteket vill gratulera dig på födelsedagen!" - kul grej, men något märklig!

På Facebook fick jag hur mycket fina ord som helst och jag vet att många tycker det kan bli opersonligt där, men jag väljer att tolka att alla de som tog sig tid att gratta gör det för att de vill. Många av de som vet min story passade också på att baka in lite extra peppning i hälsningen och det gör mig så rörd och tacksam.
Fördelen med att fylla mitt i veckan är att man kan lägga in en extra firardag sen på helgen och de som känner mig vet att det finns en sak som jag äter mer än något annat. Sticker inte under stol med att jag är lite kräsen med maten, har för länge sen slutat skämmas för det. Men ikväll blir det favoriten och det vattnas i munnen av bara tanken Vätterkräftor – mums!

 
Det är mulet och lite småkyligt ute men inombords växer något, hoppet, framtidstron, styrkan och en massa annat. Jag vet att många där ute är där jag var för två år sen, i förtvivlan över situationen och funderingar kring hur det ska bli. Till alla er vill jag skicka så mycket värme och styrka som det bara går, ge inte upp och fortsätt kämpa för er egen skull. Skit i alla andra som kommer med goda råd och som inte vill, kan eller vågar lyssna på hur ni har det egentligen – gör er resa för er egen skull, för att ni är värda att känna hoppet återkomma. En vacker dag hoppas jag ni kan glädjas åt er födelsedag också, just för att den innebär ett år av framsteg.

Ta hand om er så syns vi när jag kommer med mina nästa funderingar – det finns mycket av dem, men de ska på pränt också!
Kram Lotta

 

 

torsdag 3 april 2014

Rehabmöten – Att Hjälpa eller Stjälpa en Utbränd (eller sjuk av andra orsaker).

Långt mellan inläggen, men nu är det dags igen.
Jag vet att jag tyvärr inte är ensam om liknande upplevelser, men jag väljer att berätta min egen story.

Ett Rehabiliterings- eller avstämningsmöte förutsätter att alla parter vill hjälpas åt att få den sjuke tillbaka till arbetet. Googlar man på "Rehabiliteringsmöte" finns många fina texter om hur den sjuke får stöd i processen - men hur kan verkligheten se ut? Som sjuk är man helt utlämnad till att alla tar sitt ansvar. Här kommer några tips och några exempel på hur illa det kan bli när det inte funkar.

Först och främst – se till att ha någon som är på ER sida. Jag har själv haft förmånen att ha både Vården och Försäkringskassan med mig, men jag vet att det inte alltid är så. Om sjukdomen orsakats av Jobbet bör man också ha med en Facklig eller kanske ett skyddsombud, då helst någon med Civilkurage. Se till att någon för minnesanteckningar eftersom man själv inte är kapabel till det p g a den utsatthet man befinner sig i.

Hur "överlever" man då ett möte?  Jag vill poängtera att det ÄR ok att ta till lite ”fusk” och mitt första s.k. Rehabmöte fick bana väg för framtida möten. För att överhuvudtaget våga sätta mig vid samma bord som den som gjort att jag blev sjuk, fick det bli lite lugnande och något för hjärtat så att det inte skulle rusa. Kuratorn och jag hade planerat att jag skulle sitta så att jag inte såg honom rakt i ögonen och att jag lätt kunde få styrka av henne. Rummet var fullt - vi var 8 st totalt. Man kan väl säga kort och gott att jag var nervös (=näst intill panikslagen). Jag var också fundersam över hur det skulle bli om han passade på att ta fram sin ”Charmiga” sida, den som han aldrig visade mig men som jag visste fanns. Mötet gick egentligen helt åt skogen och Han spelade ut hela sitt maktregister. På ett konstigt vis var det ju ändå ”skönt” för efter det behövde jag inte försöka förklara - de hade fått se Honom "In Action"! Fallet blev ännu djupare ett tag…

När jag börjat hämta mig tog jag till mig Lärdomarna. Förbered mycket mera styrka och jävlar anamma! Gå heller inte utan mascaran, den gör att jag biter ihop lite extra och jag ville verkligen inte behöva sitta med tårarna forsande någon mera gång! Något började växa - Kämpaglöden!
Jag bestämde mig att det fick bli ”Rocky Balboa-varianten” -  "The Eye of The Tiger" från filmen Rocky III. Superhård träning med fokus. Lyssnade på ”Bli en vinnarskalle” och ”Det blir alltid som man tänkt sig” med Olof Röhlander ihop med otaliga Pepp-låtar från mina Spotifylistor. Jag visste inom mig att det endast fanns ett sätt för att jag i framtiden skulle kunna möta min spegelbild och känna mig nöjd, aldrig att han skulle få mig på fall igen. Jag var som en Boxningsboll, jag kom tillbaka. En ojämn kamp fördes och maktbalansen lyste med sin frånvaro.
I början av december 2012 var det dags för ett nytt möte och nu hade jag förstått lite vad det rörde sig om. 8½ månader efter kraschen och många ”märkliga” och obehagliga händelser hade gett mig insikten att om inte JAG stod upp för vad som är rätt och fel så kommer ingen göra det. Om inte JAG går rakryggad igenom detta kommer jag alltid se mig själv i spegeln som en som ”Gav Upp”. Jag vet också att jag skickade en tacksam tanke till min Älskade Mamma. Pep-Walk 26 november, 13 år efter hennes Dödsdag, kunde jag nästan höra henne där i skogen ”Sträck på dig Flicka Lilla!”. När jag var ung sa hon det för att jag skämdes över min längd och försökte sjunka ihop, ville ju vara så där lagom som alla andra.  Tvi, tvi, tvi – Rocky Balboa for fram i motionsspåret de där veckorna och mitt fokus var glasklart ”Sträck på dig Flicka Lilla! - Låt ingen Trampa på dig mera!”. När jag VERKLIGEN går in för något så gör jag det med hull och hår – så även nu. Jag fixade Naglarna så att bilden av V-tecknet skulle bli bra. Tog den några dagar innan i rent mentalt syfte – jag hade bestämt mig, oavsett vad som hände på mötet skulle JAG känna mig som en Vinnare.
Jag hittade en kajalpenna som hade en färg som benämndes ”Awesome Performance“ - kan det bli bättre?!  Och den julen hade ICA en Julmust med EXTRA Kärlek. Samtidigt som man dricker den visualiserar man hur kärleken och dess kraft sprider sig i hela kroppen.

När måndagen den 3 december kom var jag redo.  Kajalen, "Kaxparfymen", Skyddsängeln och lite annat smått och gott på! Men marginalerna är små för en som en gång är ”krossad” och när bilen inte startade höll jag på att kollapsa. Tack o lov var Mia hemma och kom snart till undsättning. Det kunde gått åt pepparn där. Hade hon bara visat lite, lite medkänsla där jag stod välsminkad med tårarna rinnande så hade jag aldrig kommit iväg. Nu sa hon med sin strängaste stämma – ”Låt nu inte en sketen bil förstöra detta som du peppat så för. Ta min bil och åk in till det där mötet! Och därmed Basta!”. Hon var kall som is, visade inte med en min att hon tyckte synd om mig – TACK för det – Mia, DU räddade mig där med din beslutsamhet! I bilen in till stan, Lottas Pep och ”The Winner Takes it all” var sista låten innan mötet.
Jag hade bestämt mig att det enda som var viktigt var att jag gjorde vad jag kände var rätt för mig. Vilken maktkamp. Han körde sin favoritlek ”Psyka med ögonen” ett par gånger och jag vann varenda en - vek inte undan en gång. Hade på mig ”Teflonrocken” och bar med mig alla tips om att inte låta honom få mig ur balans. Tänkte på Kärleksmusten jag druckit och tittade på mitt Humanity-armband med ord som "Love, Hope, Lead The Way,Humanity etc".
Målet hade varit att få börja Arbetsträna, det vi alla tror man har rätt till när man blivit sjuk. Han gav mig inte den rätten. MEN jag var definitivt Vinnaren denna gången. Jag sa med lugn (darrig inombords) röst "Om detta ska funka behövs det nu lite ödmjukhet!" Han försökte också på sitt sätt visa lite mera öppningar än vanligt och jag kände ett visst Hopp. Detta var visst dock bara ett spel för galleriet skulle det visa sig. Men min känsla var så skön och på Facebook kunde jag lägga ut den bild jag förberett mig på med texten "Så stolt över mig själv - Tack alla som höll tummarna!"

Drygt en vecka senare var det dags igen, nu med FK och Vården på plats. FK har i uppdrag att se till att man börjar arbetsträna eller jobba när det är dags. Vad ingen av oss egentligen visste då var att Han hade en helt annan agenda. Jag hade kanske sänkt garden lite och Han spelade sitt maktspel igen. Darrade som ett asplöv efter och bestämde samtidigt att detta var sista gången i mitt liv jag satt vid samma bord som honom. Som tur var för min del var han då på väg bort och ny chef skulle komma. Vad som hänt annars vet i tusan…

Det spelar liksom ingen roll hur fina ord som finns på pappret om Rehabilitering och Arbetsgivarens rehabansvar när någon tar sig rätten att helt frångå dessa regler. Med facit i hand är det dock ändå så att JAG kan se mig själv i spegeln och vara helt nöjd med hur jag har hanterat detta. Min Guldmedalj i Personlig Peppning banade väg för att jag skulle orka stå upp för mig själv, men vad händer med dem som inte har samma förmåga som jag att resa sig? Vad händer med alla dem som inte har någon med sig?

Till alla som kämpar där ute – Sträck på er och stå upp för er egen skull! Detta är det liv vi har och vi ska ge detta Livet alla möjligheter till att bli ett bra liv! Mitt enda Liv – Jonas Gardell vet hur man formulerar saken!
Och förresten - fördelen med att ha en riktig Livskris är att man inte har varken tid, lust eller ork till ålderskriser utan det är själva Livet som räknas. Snodde Bilden från Facebooksidan Att överlista Jante.

Ta hand om er där ute och ta hand om varandra!
Kram Lotta

P.S. Även om jag är kaxig och stark ibland sitter såren fortfarande djupt och jag har en bra bit kvar. När HAN kommer in i Huset är min dag förstörd. Jag skulle önska att en Varningssignal ljöd då så att jag snabbt kunde få på mig "Teflonrocken" och mobilisera min styrka till "Eye of the Tiger"!

torsdag 13 mars 2014

Vissa Drömmar blir aldrig sanna, men ger ändå styrka!

Detta inlägg hade jag tänkt att publicera i måndags, men omständigheter har gjort att det helt enkelt inte gått. Men nu behöver jag den där styrkan ännu mera så nu kör jag!

I måndags var det 10 mars, en alldeles speciell persons födelsedag. När jag för ett tag sedan såg bilden visste jag direkt att jag ville Drömma lite om hur det skulle vara…
 

Åh vad jag skulle vilja sitta där och prata med Dig Mamma – helst längre, men en timme vore underbart bara det. Jag skulle vilja berätta att Du är mormor till två fantastiska tjejer, som redan nu vet hur viktig Kärleken är. Jag skulle också så gärna vilja höra Dina råd och känna den kärlek och värme Du utstrålade. Jag vet egentligen innerst inne vad Du skulle säga ”Sträck på dig flicka lilla”. Då, som tonåring när jag hatade min längd, ville Du ge mig styrka och tro på mig själv och nu hade Du säkert sagt samma ord i meningen – ”Var stolt över vad DU gör och gjort och låt aldrig någon trampa på dig mera!”.

Konstigt nog blir bilden tydligare för varje år och när jag besöker Din gravsten och möts av orden…

…känner jag mer och mer hur rätt Du hade. Redan som barn fick vi höra detta med att kärleken var viktig. Tänk att Ditt yngsta barnbarn redan innan hon fyllt 4 år sa ”Frukt och Kärlek och Mjölk och Vatten – DET är nyttigt!”.  Och i morse när mjölken var slut sa hon på sitt självklara vis "Då tar jag en Kram istället!". Du brydde dig om människorna som korsade din väg och Du hjälpte så många som hade det tufft här i livet och för mig fanns Du alltid där.

En dag som denna, när Du skulle fyllt år, går tankarna oundvikligt till Dig och allt det jag saknar. Men nu finns Du inte längre och jag får då göra ett val och tänka på allt det jag ändå är tacksam över. Självklart rinner tårarna fortfarande ibland, men samtidigt slås jag numera allt oftare av allt Du skickat med mig.

Jag hade behövt Dig med all den kunskap Du efter många år på Försäkringskassan hade. Jag tror Du gråter i din himmel över hur hårt det har blivit här på Jorden för alla de som drabbas av sjukdom och också krångel med vårt s.k. Välfärdssystem. Din kunskap om Rättssäkerheten och Din ibland vassa penna hade säkerligen gjort att du skrivit många rader inom både det ena och det andra. Du skulle verkligen älskat de möjligheter som finns nu för tiden med Facebook, Twitter, Bloggar m.m. – det har blivit så mycket lättare att hitta vägarna att få uttrycka sig. Jag tänker ibland på när Du på 70-talet skrev brev till Olof Palme och jag skrev till min Idol Lasse Berghagen (!). Du fick svar, men det fick aldrig jag – kommer du ihåg hur arg och besviken jag var? Gillar ändå själva känslan Du förmedlade – att Våga skriva till både makthavare och andra. Jag är idag så tacksam att du gav mig den lärdomen, även om det tagit lång tid innan jag började Våga. Utan Dig hade jag nog aldrig startat denna Bloggen t ex, och det har jag inte ångrat en sekund ska Du veta!

Det är nu drygt 14 år sedan du fick den där bedrövliga Cancern. På 9½ vecka försvann Du framför ögonen på oss, det gick alldeles för fort! Jag var länge rädd att just den bilden på Dig i sjukhussängen skulle vara den som förföljde mig resten av livet, men den är numera nästan borta och minnet är istället fullt med fina bilder av Dig. Saknaden finns där men också tacksamheten och stoltheten över Dig. Jag skulle inte tveka en sekund om jag fick det där erbjudandet om en timme med någon på bänken - det skulle vara så fantastiskt att bara för en kort stund få träffa Dig igen!

Men, nu är det som det är och vissa drömmar lär aldrig bli sanna. Jag är så glad och tacksam att jag fick just Dig som mamma och jag vet att det inte är alla förunnat att känna så.
Jag Älskar Dig och Saknar Dig enormt mycket men jag är också Stolt över den människa Du var och Du ger mig fortfarande Styrka & Kärlek – Tack Mamma!
Kram Din Dotter

P.S. OM det nu finns möjligheter på den sida Du är att sätta sig på den där Bänken hoppas jag du meddelar mig på något sätt <3

Denna text har legat på ”tillväxt” ett tag och tankarna om något slags ”Tecken” från dig med ett ”Sträck på dig Flicka lilla-meddelande” kommer och går. När jag i söndags åkte ut till din grav (tyvärr utan blommor eftersom alla blomsteraffären var stängda när jag väl bestämde mig att åka...) stod jag och funderade. Plötsligt slog det mig, att just din grav var den enda som lyste mot mig. Hjärnan fattar att det var vinden, träden och solen som spelade men en vrå i Hjärtat kände... – Tack Mamma!!!
 

torsdag 6 mars 2014

Mobbning, kränkande särbehandling och trakasserier på Arbetet – Detta borde inte få finnas!



Sedan två veckor tillbaka har jag funderat på att blogga om detta ämne. Det berör och är viktigt men samtidigt oerhört svårt. Det finns så många aspekter och tack och lov kallar jag fortfarande min blogg för ”Lottas Funderingar 2014” – för detta är mina funderingar!

Den 19 februari, kom domen i Östersunds Tingsrätt. Lasse, Socialsekreterare i Krokoms kommun, hade till slut inte orkat med den mobbning han utsattes för av sina chefer och valde som sista utväg självmord. Han fick inte den hjälp han borde fått och enligt domen är det faktiskt inte lagligt att behandla medarbetare precis hur som helst. Domen är unik för Sverige och det är sorgligt att det ska till självmord för att problemet ska uppmärksammas. Cheferna döms för Arbetsmiljöbrott och Svenska Dagbladet var en av alla tidningar som skrev. Chefer döms efter självmord. Bland annat kunde man läsa:
"Enligt tingsrätten har cheferna inte vidtagit tillräckligt med åtgärder mot mobbningen. Genom oaktsamhet och grov vårdslöshet har de därmed orsakat mannens sjukdom och senare självmord.
- Genom den här domen kommer förhoppningsvis arbetsmiljön, den psykosociala biten, att få ett större fokus. Det finns så många arbetsplatser med vuxenmobbning. Vi säger till våra barn att skärpa sig i skolan, men vad gör vi? säger åklagaren Åse Schoultz till TT."

Tyvärr är Lasse bara en av alla som inte orkar med sin situation. Mobbning på jobbet, trakasserier av chef eller kollegor och kränkande särbehandling gör människor sjuka, driver människor till självmord, kostar samhället enorma summor och borde inte få finnas. Det kanske är dags att Våga prata om det, Våga se sanningen i vitögat och Våga fundera över vad det är för mekanismer som gör det möjligt.

Många är de som tror att domen kommer sätta mer fokus på att Arbetsmiljölagen faktiskt är till för att följas, som ju de flesta lagar är! Arbetsmiljöverket är den myndighet som ”har regeringens och riksdagens uppdrag att se till att arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningar följs” och Mikael Sjöberg, nuvarande GD där säger i en intervju i Rapport (19/2 2014), när man efterlyser större ansvar hos Arbetsmiljöverket, att ”Problemet är att det är för få fall som döms för Arbetsmiljöbrott. Det är för få fall som det väcks åtal kring".

Men HUR ska alla dessa människor som drabbas orka med det när de redan blivit sjuka? Och var finns stödet för att de i så fall ska orka? Vad gör Facket, Skyddsombuden, Företagshälsovården, HR-avdelningar m.m? Det krävs både etik och moral men även en stor dos civilkurage här. En anmälan till Arbetsmiljöverket blir inget mer än just en anmälan, helt utan åtgärd. Varför är det så?
 
Många anmäler också Mobbning som Arbetsskada/Arbetssjukdom hos Försäkringskassan, men endast ett fåtal fall leder till att ansökan godkänns . I Tidningen Arbetet förklarar Sara Stendahl, docent i offentlig rätt vid Handelshögskolan i Göteborg
 "–Trots att man är försäkrad och har rätt till ersättning för arbetsskada är beviskraven så pass höga när det gäller kränkande särbehandling att de nästan är omöjliga att uppnå.
– Kvinnor har särskilt svårt att få gehör. Särskilt om den som anses stå bakom trakasserierna är en manlig chef, säger Sara Stendahl.
Ett annat gemensamt drag där den försäkrade faktiskt vann över kassan är att det inte rör sig om att chefen trakasserat.”
Hur det senare kommer sig har jag en liten tanke om. När Försäkringskassan utreder ett ”Mobbnings-fall” kontaktar de helt enkelt Arbetsgivaren och frågar ”Har person X blivit utsatt för mobbning, kränkande särbehandling eller trakasserier av Chef Y?”(lite annat ordval kanske...) – Fler än jag kan nog gissa vad de flesta Arbetsgivare svarar på en sådan fråga!

Varför pratar man inte om detta på samma sätt som man diskuterar Mobbning på skolor? Och Varför finns det fortfarande en massa Chefer där ute som tror att Arbetsmiljölagen inte gäller dem och bara för att de bär titeln ”Chef” kan de komma undan med precis vad som helst?

Mobbning leder till ohälsa och priset för den drabbade är skyhögt. Många vittnar om hur de inte orkar mera och livet rasar. En del ”köps ut” för några årslöner och tvingas då ibland skriva under en ”sekretessförbindelse” för att tystas angående vad som egentligen hände. Men de allra flesta kämpar på och får alltså Ingen hjälp någonstans, trots att vi har en lag. En lag man kan bryta emot helt utan straff. Såvida man nu inte går till Domstol, som ”Lasses” anhöriga gjorde. Men som Sara Stendahl (ovan) säger ”Frågan är om den som redan är deprimerad i dag ska processa?”

Om nu inte lagstiftningen kan komma till rätta med problemet, skulle man kunna vända lite på kakan. Och kanske är det bästa sättet att komma till rätta med detta att Arbetsgivare hittar tillräckliga incitament för att följa lagen och att satsa på en frisk och sund Arbetsmiljö. Alla vill vi ju egentligen gå till ett jobb där risken för mobbning är minimal (helst obefintlig) och där vi kan känna oss trygga och inrikta oss på att göra ett bra jobb. Det finns mycket information för de Arbetsgivare som vill komma dit, bl a i Nyhetsbrevet Avisen (Arbets- och Miljömedicin i Linköping) ges konkreta tips Att åtgärda mobbning på en arbetsplats . Man skriver om hur det kan uppkomma och hur det bör hanteras för att bli bäst för alla parter. Tänk hur bra det skulle kunna fungera egentligen om bara viljan finns!

I ett annat nr av Avisen, beskrivs forskning kring Ett effektivt ledarskap och arbetsmiljö. Och jag måste bara citera:
"Ett effektivt Ledarskap är det ledarskap som förmår att möta, inspirera, stödja och bekräfta människorna i den verksamhet som ska ledas....Att leda är också ett verb, dvs något man gör i en ständig interaktion med omgivningen. Ett sådant ledarskap är det som Martinsen(professor vid norska Handelshögskolans institut för ledarskap och organisation) kallar för ett "Rock´n Roll-Ledarskap" - ett ledarskap som förmår skapa både engagemang, innovation, tillväxt och ekonomiskt resultat".

Allvarligt - vem vill inte jobba under en "Rock´n Roll-Ledare"? I organisationer med den ledarskapsfilosofin lär det inte finnas mycket utrymme för att bryta mot Arbetsmiljölagen. Det fullkomligt glöder ”Win-Win” i denna miljö! Det finns självklart många andra typer av Ledare som också utstrålar God Arbetsmiljö och jag är fullkomligt övertygad om att de som Vågar fundera över problemen och Vågar agera när något händer (som inte hör hemma i en sund arbetsmiljö) är Vinnare i långa loppet.

Men det där är väl egentligen ganska självklart och det är nog inte under dessa Ledare problemen finns. Troligen mera som artikeln i DN för ett par år sedan konstaterade Diktatoriska Chefer bakom mobbning på arbetsplatser och kanske är det ändå så att för att komma åt dessa krävs en hårdare lagstiftning eller åtminstone någon som ser till att nuvarande lag efterföljs!

Idag var det minsann djupa och allvarliga Funderingar och det behövs ibland! Jag skulle troligen kunna avvakta ännu mera, men så såg jag:

 
Ta hand om er där ute i verkligheten och behandla både er själva och andra med respekt.

Kram Lotta
 

tisdag 18 februari 2014

En "Utbränd" är som Våren - Kämpar för att komma igen!

Som ni märkt har det varit lite magert med skrivandet på sista tiden och det beror helt enkelt på att jag tog en liten ”djupdykning” igen. Man kan ju tro att jag skulle vara härdad vid det här laget, men faktiskt t o m JAG blev verkligen förvånad, arg, frustrerad och ledsen över att precis vad som helst verkar kunna hända. Dock har jag med åren lärt mig hur jag ska förhålla mig till saker som dyker upp för att återhämta mig och hitta tillbaka till fokus och även om det inte går på en dag så är det som med Våren – jag kommer igen!

På hemresan från Björnrike i lördags hörde jag på radion en fantastisk nyhet – Den första Tranan har kommit till Hornborgasjön. Googlade direkt fram en bild och visst känner man det där Hoppet som är så oerhört viktigt? Kan det vara så att Våren verkligen är på G?

Vad skulle vi göra om inte hoppet fanns? Jag tillhör de "udda" typerna som på gymnasiet läste Humanistisk Linje, Helklassisk variant med både Grekiska och Latin och jag lovar – det finns inte mycket kvar av vare sig grekiskan, som dessutom var antik grekiska !!!, eller latinet men vissa saker sitter som berg ”Dum spiro, spero” – "Så länge jag andas, hoppas jag". Hoppet om att det kommer en vår och hoppet om att allt ska bli bättre är liksom en grundläggande förutsättning för att fortsätta framåt.

Och vet ni vad – idag på min Pep-Walk hittade jag dessa små söta, fantastiska  och Hoppfulla Tussilago


Man blir lite varm i hjärtat och plötsligt hoppades jag kunna ta fram solstolen och ligga och njuta. Tänk om jag min sista vecka som helt sjukskriven för axeln kunde ligga på altanen och skaffa mig en lite klädsam solbränna till jag ska börja jobba – vore inte helt fel! Efter ytterligare några hundra meter kommer motståndet, jaha då ska minsann Herr Vinter visa att han inte riktigt gett upp än så då började det snöa. Jag vet att det knappt syns, men det blev ännu värre...


Inte så mycket, men tillräckligt för att störa bilden av Tussilagon som jag hade på näthinnan. Men då gör man som med övriga Maktkamper – synar för- och nackdelar. Vad kan jag lära mig av det som nu händer. Jo, om vi nu hoppar tillbaka två veckor kan jag när jag nu skärskådar det hela konstatera att vissa frågetecken rätats ut. Nu VET jag till 100% hur det hela gick till när jag var på väg på mot den stora Kraschen. Det är klart att jag trott mig veta innan, men tack vare att någon sitter ner och gör allt för att bevisa något som inte är sant får JAG kött på benen. Jag säger som Karin Boye


Det gör verkligen ont att sanningen kan vara så bedrövlig, men med insikten och vetskapen kan man förhålla sig till det hela och ta de steg som behövs. Tussilagon kanske var lite för tidig och får backa undan en stund till. Tranan vågade friskt men var för snabb och häckar nu där uppe vid sjön i sin ensamhet en stund för att helt enkelt slicka sina sår, ta ny kraft och nytt mod. Men sen, snart, kan Vi, både Våren och jag, göra ett nytt försök – då är det dags att Våga pröva igen.

Jag är medveten om att jag skriver lite i gåtor, men det är inte läge för klartext än. Just idag vill jag dessutom ge alla er där ute en känsla av att Kämpa På. Precis som Våren ibland får backa så är ETT ändå givet – Vi/Ni/Den kommer att komma igen. Det är inte läge att Ge Upp även om man ibland kanske ska fundera över sina alternativ och ändra inriktning, men att omvärdera sina mål och sina drömmar är verkligen inte att ge upp – det är i högsta grad att kämpa på.

Visst kan man tycka att det är grått ute idag men i Nyhetsmorgon igår pratade Erik Fernholm som driver sidan Lyckoaktivist om hur vi ska klara den Gråaste Vintern sedan 1988 och bara det faktum att det är ok att tycka det är Grått gör att vi kan acceptera och hantera det. Vill ni kolla så har ni Länken här Lyckoaktivist, Gråaste Vintern sedan 1988. Man behöver inte gilla det gråa och det mörka men om man ”omfamnar och accepterar det” kan man på olika sätt hitta ljusglimtar. Ibland får man ta till alla möjliga fusk när så behövs och då är ju Internet helt ok, för lite glad och uppåt blir man ju av att få ett leende av självaste Solen


Ta nu hand om er alla där ute och kom ihåg Våren kommer Igen och det gör vi människor också en vacker dag!

Kram Lotta
 
P.S. Fick Äntligen beröm igen av min Sjukgymnast - När det gäller Axeln är jag nu på G Big Time. Han underströk några gånger att jag ska Sluta träningen när det gör ont - tänk att DET ska vara så svårt ;)

torsdag 6 februari 2014

Vikten av att Våga - Därför gillar jag mitt Bungy Jump!

Denna vecka är ingen bra vecka, ännu viktigare att hitta tillbaka till sig själv och hur viktigt det är att Våga vara den man är och våga stå upp för sig själv. Går längs minnenas korridorer och hittar små guldkorn.

För snart 20 år sedan gjorde jag något jag egentligen inte vågade göra. Jag bestämde mig för att hoppa Bungy Jump. Vi lyckades få ytterligare ledighet från skolan vi gick på och fick vi inte det så fixade vi det på nåt sätt ändå (allt är preskriberat!). Jag sa lite halvkaxigt till min kompis Anna ”Jag ska hoppa!”. Man kan tro att jag redan då var utbränd med tanke på hjärnaktiviteten, men just då var det en ingivelse att bara VÅGA! Ingen press för Anna skulle inte hoppa, hon hade liksom ingen lust alls så mitt beslut grundade sig enbart på min vilja att Våga. Japp, köpte biljetten INNAN jag gick upp i tornet … Medan jag sakta promenerade uppåt inser jag den lilla men ack så viktiga detaljen - Jag är ju ”lite” Höjdrädd! Väl uppe i tornet insåg jag snabbt att ”lite” borde bytas ut mot ”mycket”. Om någon undrar hur det ser ut i Cairns vid hopptornet kan ni kolla in  AJ Hacket.

Anna satt kvar på den säkra marken och väntade och jag satt i ett hörn i tornet och darrade. Har inte en susning om hur många jag lät gå före i kön, man är ju artig eller hur??? Till slut gick jag fram och frågade killarna som skötte det hela om jag kunde få pengarna tillbaka om jag gick ner ”Oh Noo!!”. Attans då, smålänning som man är kunde jag ju inte gå ner och erkänna att jag betalt 450 kr (vilket då var ganska mycket för en ”student”) och sen liksom bara inte vågat. Äsch, kände ändå hur det kittlade och tankarna började fokusera på hur det skulle kännas om jag övervann rädslan. Tvi, tvi, tvi – jag kör! Min tur och de surrar fast. När jag lite snällt undrar om de kan putta mig ifall jag inte klarar av att ta själva hoppet själv svarar de så självklart på den där underbara aussi-dialekten att ”nej, tyvärr – man måste ta steget själv!”. Sedan tillägger de att man bör hoppa på första nedräkningen annars blir det ännu svårare.

OK bild 1, färdig för nedräkning. En liten glimt av viss ”spänning” syns ändå allt i ögonen
 
Tre, två, ett – hoppa! Attans – det gick verkligen inte!!!!!!!!!!
NU beslutar jag mig på riktigt Dags att VÅGA, andra nedräkningen 3,2 1 – JUMP!

 
 Jag slänger mig ut och hör någon (=JAG) skrika med all kraft – WOW – I did it!!!!
 Tror Regnskogens alla djur fortfarande minns detta skrik!
 
Jag lovar att den känslan av att VÅGA trots att hela ens inre inget annat vill än att stanna i det trygga är helt obetalbar. Denna känsla kan jag framkalla ibland och ta upp i livets övriga situationen. Ibland kan det vara så tryckt och skönt där i komfortzonen men om jag vill framåt behöver jag utvecklas och VÅGA pröva mina vingar. Fick en presentcheck efteråt som ger mig 20% rabatt nästa gång jag hoppar med AJ Hacket – undrar var jag lagt den???

När jag tänker tillbaka på allt det som just det där hoppet representerar för mig kan jag känna styrkan inom mig växa. Jag hade lämnat en tid med ”lite” dåligt självförtroende bakom mig och hade där i Australien fått känna på den verkliga sötman av frihet och att faktiskt allt är möjligt. Att vi bara tog beslutet att åka var en stor grej. Att VÅGA ta tjänstledigt från våra jobb för att få ha ett år fyllt av upplevelser – åh, vilken underbar känsla när vi började planera! Ja, ja – sen var vi ju ”tvungna” att studera för att få tjänstledigt och det gjorde vi…ibland. Hade ju nästan alla ”skolktimmar” kvar från 15½ års duktigt studerande så jag tyckte det var på sin plats att ta ut dem, med ränta.

Vi var lite äldre än den genomsnittlige studenten, vilket i våra ögon var en klar fördel – vi VÅGADE bestämma mera och var nog de enda i klassen som efter någon månad hos en s.k. värdfamilj flyttade in i egen lägenhet. Lyckan var total när vi hade den enorma turen att hitta en på Manly Beach med hela Oceanen utanför. Tänk att vakna och lyfta huvudet lite och se detta(vi bodde alltså 50 m till vänster om det vita tältet ni ser i förgrunden så detta var vår utsikt!)
 
Många var de hemma i Sverige som fick vykort på vår strand och Manly har för alltid en plats i mitt hjärta. Att varje dag ta båten in till ”Stan” och mötas av Sydney Opera House och Harbourgh Bridge var fantastiskt och när jag ett år senare satt på Tunnelbanan i Stockholm på väg till jobbet slog det mig ofta att det liksom är självklart att Australiensarna är öppnare…Tunnelbana jämfört med färjan, behöver jag säga mera?

 
 

Målet med vårt år ”Down Under” var upplevelser och det är väl ändå sådana man samlar i sitt hjärta och plockar fram när vardagen känns grå. Innan vi drog på vår Äventyrsresa till Cairns lekte vi Crocodile Dundee i någon butik och visst är jag snygg i hatten. Borde nog skaffat betydligt fler attiraljer för resan blev minst sagt äventyrlig.


 
Förutom mitt Bungy Jump så åkte vi White Water Rafting (forsränning) som gav mycket mer blåmärken än hoppet och så några båtturer ut på Stora Barriärrevet. Mer fantastiska vatten är svårt att tänka sig, men visst var det lite pirrigt att simma runt med hajarna. Spelar liksom ingen roll att besättningen säger ”de bits inte” – Har man sett ”Hajen” så har man.

Att ha minnen som representerar känslan av att Våga blir viktigare för varje år och när svårigheter kommer är det alldeles galant att plocka fram dessa. Tänk om jag inte hade Vågat alla dessa saker jag gjort och gör, då skulle kanske en känsla av svaghet infinna sig istället, nu plockar jag fram känslan av att jag är stark, jag vågar, jag kan och jag ångrar inte det jag faktiskt gör! Alternativet att ge upp, backa undan och sluta hoppas på flera "äventyr" är inte aktuellt. Nu behöver ni inte bli oroliga där ute över att jag går 20 år bakåt i tiden för att beskriva vikten av att VÅGA, jag har vågat saker sedan dess. Den där hjärtklappningen och spänningen som, när man väl gjort det där svåra eller skrämmande, övergår till glädjefnatt och styrkekänslor är en drivkraft som finns med på olika plan hela tiden.
Min historia har gjort mig till den jag är och jag är idag stolt över mig själv. Bortsett från mitt Bungy Jump har jag tagit mig igenom betydligt värre situationer i livets Berg-och-dalbana, men det är ju lättare att beskriva ett Bungy. Och så lovade jag ju lite i förra veckans tyngre bloggande att det skulle bli ett lättsammare inlägg, inte en tår så långt ögat kan nå idag ju!

Ännu en gång funderar jag över namnet på min Blogg, men det ger ju ändå utrymme till – ja, just det Funderingar och idag var det funderingar och minnen som ger styrka och en vilja att fortsätta VÅGA som gällde.

Ta hand om er där ute i den tuffa verkligheten

Kram Lotta
P.S. Jag har fortfarande en sådan där "stollegrej" jag vill göra - Hoppa Fallskärm. Nu står det inte på prio-listan eftersom jag har lite annat att fixa till först, men en vacker dag hoppas jag...

 

torsdag 30 januari 2014

En sista kraftansamling och.... Där kom Väggen!

Jag har tidigare Bloggat om Hur vet man att man är på väg mot den Stenhårda Väggen? där jag ganska tydligt beskrev hur svårt det är att veta. Nu tänkte jag dela med mig av de sista månaderna och de varningssignaler som visade sig...

Kommer ni ihåg var vi var i storyn…Psykologen gav mig ett råd att byta jobb och jag gick därifrån arg som ett Bi - inte vad jag ville höra just då!
 
Som så ofta genom åren hamnar jag så i letandet efter alternativ – för fokus var ju att fixa detta. Strax innan semester 2011 fick jag kontakt med den Kurator som jag fortfarande går hos. Jag är idag så glad att jag när Kraschen sen kom hade en upparbetad relation med henne så vi kunde fokusera på Här & Nu när det blev akutläge.

I juli 2011 kom sen semestern och här peppades det. Min inriktning var glasklar. Ligg lågt, andas, ta det lugnt, bli stark och tillåt aldrig någon att trampa på dig! Jag lovar att under Semestern är det hur lätt som helst att peppa. Jag njöt till 100%  (trodde jag…)och tog till vara all den kraft och energi jag får från Sol, Hav & Vind samt av att bara vara med familjen.
När jag började jobba efter semester gick det en kvart innan första signalerna kom, men de blundade jag stenhårt för! I början av september testade jag en relativt ovanlig sak för att vara mig,  jag svimmade en lördag morgon – oj då! Detta hade i princip endast inträffa två gånger i hela mitt över 40-åriga liv. En gång då jag efter en ryggoperation i mitten på 90-talet var lite för het på att komma upp på benen och en gång i början av 90-talet då jag var på krogen med ett par polare i Stockholm. Minns det som igår hur jag efter endast ett par klunkar öl skulle gå på toan och PANG – det svartnade för ögonen och jag signade ner. För att göra saken värre så råkade jag falla rakt in på Herrtoan – suck! Jösses vilka medlidsamma blickar jag fick och det fanns ingen tvekan i världen vad deras slutsats var – ”Man ska inte dricka mer än man klarar av!” Ville liksom skrika ut min förklaring, men tror inte någon brydde sig. Ja, ja 2 gånger innan och 16 år sen sist, så det tillhör ovanligheterna. Besök på Vårdcentralen och efter att prover tagits var ”diagnosen” solklar – STRESS!

Hemma en vecka och jag vilade upp mig. Sen var jag ju ”tvungen” att fixa lite på jobbet eftersom jag hade en fotoperation inplanerad. Två veckors fixande och trixande för att komma i fas efter svimningen och för att förbereda 2 månaders rehabilitering av foten. Som tur var hade jag en mycket förstående chef – eller vad säger jag??? Det där var ju allt en liten lögn….

Fotoperationen kom som en skänk från ovan. Även om det gör djävulusiskt ont och man mår illa och lider som attan så låg den mycket bra till i tid. Jag fick ju Andrum – helt legalt på något sätt. En fotoperation är något konkret och acceptabelt och snacka om att jag behövde det!

Nu var det dessutom andra gången så jag hade god vana med kryckor och rehabilitering m.m. och visste vad som gällde. Jag tog hand om mig själv både fysiskt och även psykiskt så där lite i smyg. Peppade, såg filmer, lyssnade på musik och byggde ihop min första Lista på Spotify. Den kom ju sen till användning för i inledningsfasen efter kraschen hade jag aldrig fixat det! Spottade i nävarna och var helt klar med min plan för överlevnad. Tillbaka på 50% i slutet av november och efter 2 veckor 100%.

Men Ooooooops, vad hände med min Plan?? Hallå – Kan någon förklara här??? Kommande månader innebar så mycket konstigheter och stresspåslag på jobbet så hälften vore nog. En ny en-veckas sjukskrivning i mitten av Januari. Med facit i hand borde jag där kastat in handduken, men men vi har ju en tendens att bita ihop och kämpa på. Jag gick nu hos kuratorn och hade även läkarbesök.  Jag hade enormt mycket yrsel och såg faktiskt stjärnor i vissa situationer på jobbet. Trodde detta bara var ett talesätt, men man SER faktiskt stjärnor! Lägg därtill trötthet, irritation, gråtmildhet, förtvivlan, svårt att tänka klart, ont i mage, huvud, svårighet att sova osv - ja, massor av signaler fanns det som vem som helst borde ta på allvar. Sitter du just nu och funderar över hur du själv mår så kolla Stressmottagningen/Utmattningssyndrom och ta varningssignaler på fullaste allvar.
Den 14 mars 2012 hade jag träff med en Ny läkare eftersom jag ju mådde så pissigt. "Vi" var ju tvungna att försöka få den där Lotta att bli lite piggare. Man hade gett mig förmånen att få Vårdcentralens bästa på området och jag minns det som igår hur jag satte mig vid hans skrivbord. Välklädd och välsminkad, Fasaden uppbyggd för att klara av situationen.
Han verkade så himla sympatisk där han satt och så plötsligt säger han ”och hur mår du egentligen?” – VA??? Hallå – så kan han väl inte göra???!!! Eftersom klockan var 13:00 och jag skulle tillbaka till jobbet hör jag mig själv svara med allt annat än stabil röst ”Nehe du – DET kan jag inte svara på för då brister det och jag ska tillbaka till jobbet sen!”. Jösses, jösses…”Jaha, svarade han vad ska vi då ta oss till?” Eftersom medlidsamma blickar är det värsta som finns för någon som är spänd som en fiolsträng tänkte jag snabbt ut en plan – jag har ju så himla bra Planer! ”Om du tittar ut genom fönstret där och jag tittar åt andra hållet upp i taket så Kanske jag kan klara av att ge dig lite info om läget!” – Einstein-varning på den lösningen! Men det funkade ju inte helt ut.  Som tur är har jag uppfunnit den absolut bästa ”Gråt-metoden” för oss som inte använder vattenfast maskara. Man böjer huvudet så mycket man kan bakåt och liksom låter ögonen fyllas, sen i precis samma sekund som de blir överfyllda slänger man så med ett kraftigt ryck fram huvudet så att ansiktet riktas rakt ner mot golvet. På så sätt slipper man de svarta ränderna på kinderna och man kan liksom göra en lite pöl där på golvet istället – fiffigt värre! Och på detta sätt varade vårt samtal en stund och jag åkte tillbaka till jobbet fast besluten att jag fortfarande inte var av den modellen som går i Väggen. ”Jag är ju så stark och har tidigare stött på både det ena och det andra i mitt liv så Jädra Anamma fattas det minsann inte…”

Det var nu bara en tidsfråga och de stora svarta mörka molnen på himlen vägrade försvinna. Trots alla varningssignaler lurade jag mig själv så mycket att man kan tro att intelligensnivån var obefintlig. Fyra dagar senare, söndagen den 18 mars vid lunchtid Faller jag. DÄR var min vägg och den var Stenhård det var helt enkelt en tjock MUR!
Har man kämpat tillräckligt länge och stöter på den där väggen är det som om man inte kan sluta falla. Ni som varit där vet hur det känns och till er andra kan jag bara säga Tro mig! Oavsett VAD som får oss att gå in i Väggen är symptomen oerhört lika och vägen tillbaka lång och snårig. Just då trodde jag att några veckors sjukskrivning skulle räcka, att det skulle bli nästan ett år med hel och fortfarande partiell sjukskrivning fanns liksom inte i min värld. Men jag pausar nu och återkommer en annan dag om hur vägen tillbaka kan se ut. För tillbaka ska jag, det kan ta tid men NU är rätt läge att plocka fram de där krafterna som jag ju lite galet använde mig av för två år sedan. Nu är det mig och mitt mående det gäller!
Fortfarande är syftet med denna Blogg dels att få skriva av mig på mitt sätt, med mina ord och då sker även en viss bearbetning som behövs.  Dels att ge information till de som inget vet och stöd till de som vet. Ensamhetskänslan är enorm när man väl är där så om bara någon här känner igen sig och kan få kraft att kämpa på så är jag nöjd och glad. Jag kan inte bara skriva om hur jag peppar, hur man fixar kalas, hur färgerna gör mig glad osv utan för att ni som själva är Utbrända och har gått i väggen eller för att ni som är på väg dit ska förstå att jag verkligen varit i det absolut svartaste hålet vill jag ge er delar av min story. Jag blandar mina inlägg som jag själv vill och efter detta relativt tunga kanske det kommer något roligare om ett par dagar.
Vill bara slutligen påminna er alla om följande:

“Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag,
utan för att den har varit stark för länge…”
Ta hand om er där ute i den tuffa verkligheten och Ta hand om varandra!

Kram Lotta