Rehabmöten – Att Hjälpa eller Stjälpa en Utbränd (eller sjuk av andra orsaker).

Långt mellan inläggen, men nu är det dags igen.
Jag vet att jag tyvärr inte är ensam om liknande upplevelser, men jag väljer att berätta min egen story.

Ett Rehabiliterings- eller avstämningsmöte förutsätter att alla parter vill hjälpas åt att få den sjuke tillbaka till arbetet. Googlar man på "Rehabiliteringsmöte" finns många fina texter om hur den sjuke får stöd i processen - men hur kan verkligheten se ut? Som sjuk är man helt utlämnad till att alla tar sitt ansvar. Här kommer några tips och några exempel på hur illa det kan bli när det inte funkar.

Först och främst – se till att ha någon som är på ER sida. Jag har själv haft förmånen att ha både Vården och Försäkringskassan med mig, men jag vet att det inte alltid är så. Om sjukdomen orsakats av Jobbet bör man också ha med en Facklig eller kanske ett skyddsombud, då helst någon med Civilkurage. Se till att någon för minnesanteckningar eftersom man själv inte är kapabel till det p g a den utsatthet man befinner sig i.

Hur "överlever" man då ett möte?  Jag vill poängtera att det ÄR ok att ta till lite ”fusk” och mitt första s.k. Rehabmöte fick bana väg för framtida möten. För att överhuvudtaget våga sätta mig vid samma bord som den som gjort att jag blev sjuk, fick det bli lite lugnande och något för hjärtat så att det inte skulle rusa. Kuratorn och jag hade planerat att jag skulle sitta så att jag inte såg honom rakt i ögonen och att jag lätt kunde få styrka av henne. Rummet var fullt - vi var 8 st totalt. Man kan väl säga kort och gott att jag var nervös (=näst intill panikslagen). Jag var också fundersam över hur det skulle bli om han passade på att ta fram sin ”Charmiga” sida, den som han aldrig visade mig men som jag visste fanns. Mötet gick egentligen helt åt skogen och Han spelade ut hela sitt maktregister. På ett konstigt vis var det ju ändå ”skönt” för efter det behövde jag inte försöka förklara - de hade fått se Honom "In Action"! Fallet blev ännu djupare ett tag…

När jag börjat hämta mig tog jag till mig Lärdomarna. Förbered mycket mera styrka och jävlar anamma! Gå heller inte utan mascaran, den gör att jag biter ihop lite extra och jag ville verkligen inte behöva sitta med tårarna forsande någon mera gång! Något började växa - Kämpaglöden!

Jag bestämde mig att det fick bli ”Rocky Balboa-varianten” -  "The Eye of The Tiger" från filmen Rocky III. Superhård träning med fokus. Lyssnade på ”Bli en vinnarskalle” och ”Det blir alltid som man tänkt sig” med Olof Röhlander ihop med otaliga Pepp-låtar från mina Spotifylistor. Jag visste inom mig att det endast fanns ett sätt för att jag i framtiden skulle kunna möta min spegelbild och känna mig nöjd, aldrig att han skulle få mig på fall igen. Jag var som en Boxningsboll, jag kom tillbaka. En ojämn kamp fördes och maktbalansen lyste med sin frånvaro.

I början av december 2012 var det dags för ett nytt möte och nu hade jag förstått lite vad det rörde sig om. 8½ månader efter kraschen och många ”märkliga” och obehagliga händelser hade gett mig insikten att om inte JAG stod upp för vad som är rätt och fel så kommer ingen göra det. Om inte JAG går rakryggad igenom detta kommer jag alltid se mig själv i spegeln som en som ”Gav Upp”. Jag vet också att jag skickade en tacksam tanke till min Älskade Mamma. Pep-Walk 26 november, 13 år efter hennes Dödsdag, kunde jag nästan höra henne där i skogen ”Sträck på dig Flicka Lilla!”. När jag var ung sa hon det för att jag skämdes över min längd och försökte sjunka ihop, ville ju vara så där lagom som alla andra.  Tvi, tvi, tvi – Rocky Balboa for fram i motionsspåret de där veckorna och mitt fokus var glasklart ”Sträck på dig Flicka Lilla! - Låt ingen Trampa på dig mera!”. När jag VERKLIGEN går in för något så gör jag det med hull och hår – så även nu. Jag fixade Naglarna så att bilden av V-tecknet skulle bli bra. Tog den några dagar innan i rent mentalt syfte – jag hade bestämt mig, oavsett vad som hände på mötet skulle JAG känna mig som en Vinnare.
Jag hittade en kajalpenna som hade en färg som benämndes ”Awesome Performance“ - kan det bli bättre?!  Och den julen hade ICA en Julmust med EXTRA Kärlek. Samtidigt som man dricker den visualiserar man hur kärleken och dess kraft sprider sig i hela kroppen.

När måndagen den 3 december kom var jag redo.  Kajalen, "Kaxparfymen", Skyddsängeln och lite annat smått och gott på! Men marginalerna är små för en som en gång är ”krossad” och när bilen inte startade höll jag på att kollapsa. Tack o lov var Mia hemma och kom snart till undsättning. Det kunde gått åt pepparn där. Hade hon bara visat lite, lite medkänsla där jag stod välsminkad med tårarna rinnande så hade jag aldrig kommit iväg. Nu sa hon med sin strängaste stämma – ”Låt nu inte en sketen bil förstöra detta som du peppat så för. Ta min bil och åk in till det där mötet! Och därmed Basta!”. Hon var kall som is, visade inte med en min att hon tyckte synd om mig – TACK för det – Mia, DU räddade mig där med din beslutsamhet! I bilen in till stan, Lottas Pep och ”The Winner Takes it all” var sista låten innan mötet.

Jag hade bestämt mig att det enda som var viktigt var att jag gjorde vad jag kände var rätt för mig. Vilken maktkamp. Han körde sin favoritlek ”Psyka med ögonen” ett par gånger och jag vann varenda en - vek inte undan en gång. Hade på mig ”Teflonrocken” och bar med mig alla tips om att inte låta honom få mig ur balans. Tänkte på Kärleksmusten jag druckit och tittade på mitt Humanity-armband med ord som "Love, Hope, Lead The Way,Humanity etc".
Målet hade varit att få börja Arbetsträna, det vi alla tror man har rätt till när man blivit sjuk. Han gav mig inte den rätten. MEN jag var definitivt Vinnaren denna gången. Jag sa med lugn (darrig inombords) röst "Om detta ska funka behövs det nu lite ödmjukhet!" Han försökte också på sitt sätt visa lite mera öppningar än vanligt och jag kände ett visst Hopp. Detta var visst dock bara ett spel för galleriet skulle det visa sig. Men min känsla var så skön och på Facebook kunde jag lägga ut den bild jag förberett mig på med texten "Så stolt över mig själv - Tack alla som höll tummarna!"

Drygt en vecka senare var det dags igen, nu med FK och Vården på plats. FK har i uppdrag att se till att man börjar arbetsträna eller jobba när det är dags. Vad ingen av oss egentligen visste då var att Han hade en helt annan agenda. Jag hade kanske sänkt garden lite och Han spelade sitt maktspel igen. Darrade som ett asplöv efter och bestämde samtidigt att detta var sista gången i mitt liv jag satt vid samma bord som honom. Som tur var för min del var han då på väg bort och ny chef skulle komma. Vad som hänt annars vet i tusan…

Det spelar liksom ingen roll hur fina ord som finns på pappret om Rehabilitering och Arbetsgivarens rehabansvar när någon tar sig rätten att helt frångå dessa regler. Med facit i hand är det dock ändå så att JAG kan se mig själv i spegeln och vara helt nöjd med hur jag har hanterat detta. Min Guldmedalj i Personlig Peppning banade väg för att jag skulle orka stå upp för mig själv, men vad händer med dem som inte har samma förmåga som jag att resa sig? Vad händer med alla dem som inte har någon med sig?

Till alla som kämpar där ute – Sträck på er och stå upp för er egen skull! Detta är det liv vi har och vi ska ge detta Livet alla möjligheter till att bli ett bra liv! Mitt enda Liv – Jonas Gardell vet hur man formulerar saken!
Och förresten - fördelen med att ha en riktig Livskris är att man inte har varken tid, lust eller ork till ålderskriser utan det är själva Livet som räknas. Snodde Bilden från Facebooksidan Att överlista Jante.

Ta hand om er där ute och ta hand om varandra!
Kram Lotta

P.S. Även om jag är kaxig och stark ibland sitter såren fortfarande djupt och jag har en bra bit kvar. När HAN kommer in i Huset är min dag förstörd. Jag skulle önska att en Varningssignal ljöd då så att jag snabbt kunde få på mig "Teflonrocken" och mobilisera min styrka till "Eye of the Tiger"!