torsdag 3 april 2014

Rehabmöten – Att Hjälpa eller Stjälpa en Utbränd (eller sjuk av andra orsaker).

Långt mellan inläggen, men nu är det dags igen.
Jag vet att jag tyvärr inte är ensam om liknande upplevelser, men jag väljer att berätta min egen story.

Ett Rehabiliterings- eller avstämningsmöte förutsätter att alla parter vill hjälpas åt att få den sjuke tillbaka till arbetet. Googlar man på "Rehabiliteringsmöte" finns många fina texter om hur den sjuke får stöd i processen - men hur kan verkligheten se ut? Som sjuk är man helt utlämnad till att alla tar sitt ansvar. Här kommer några tips och några exempel på hur illa det kan bli när det inte funkar.

Först och främst – se till att ha någon som är på ER sida. Jag har själv haft förmånen att ha både Vården och Försäkringskassan med mig, men jag vet att det inte alltid är så. Om sjukdomen orsakats av Jobbet bör man också ha med en Facklig eller kanske ett skyddsombud, då helst någon med Civilkurage. Se till att någon för minnesanteckningar eftersom man själv inte är kapabel till det p g a den utsatthet man befinner sig i.

Hur "överlever" man då ett möte?  Jag vill poängtera att det ÄR ok att ta till lite ”fusk” och mitt första s.k. Rehabmöte fick bana väg för framtida möten. För att överhuvudtaget våga sätta mig vid samma bord som den som gjort att jag blev sjuk, fick det bli lite lugnande och något för hjärtat så att det inte skulle rusa. Kuratorn och jag hade planerat att jag skulle sitta så att jag inte såg honom rakt i ögonen och att jag lätt kunde få styrka av henne. Rummet var fullt - vi var 8 st totalt. Man kan väl säga kort och gott att jag var nervös (=näst intill panikslagen). Jag var också fundersam över hur det skulle bli om han passade på att ta fram sin ”Charmiga” sida, den som han aldrig visade mig men som jag visste fanns. Mötet gick egentligen helt åt skogen och Han spelade ut hela sitt maktregister. På ett konstigt vis var det ju ändå ”skönt” för efter det behövde jag inte försöka förklara - de hade fått se Honom "In Action"! Fallet blev ännu djupare ett tag…

När jag börjat hämta mig tog jag till mig Lärdomarna. Förbered mycket mera styrka och jävlar anamma! Gå heller inte utan mascaran, den gör att jag biter ihop lite extra och jag ville verkligen inte behöva sitta med tårarna forsande någon mera gång! Något började växa - Kämpaglöden!
Jag bestämde mig att det fick bli ”Rocky Balboa-varianten” -  "The Eye of The Tiger" från filmen Rocky III. Superhård träning med fokus. Lyssnade på ”Bli en vinnarskalle” och ”Det blir alltid som man tänkt sig” med Olof Röhlander ihop med otaliga Pepp-låtar från mina Spotifylistor. Jag visste inom mig att det endast fanns ett sätt för att jag i framtiden skulle kunna möta min spegelbild och känna mig nöjd, aldrig att han skulle få mig på fall igen. Jag var som en Boxningsboll, jag kom tillbaka. En ojämn kamp fördes och maktbalansen lyste med sin frånvaro.
I början av december 2012 var det dags för ett nytt möte och nu hade jag förstått lite vad det rörde sig om. 8½ månader efter kraschen och många ”märkliga” och obehagliga händelser hade gett mig insikten att om inte JAG stod upp för vad som är rätt och fel så kommer ingen göra det. Om inte JAG går rakryggad igenom detta kommer jag alltid se mig själv i spegeln som en som ”Gav Upp”. Jag vet också att jag skickade en tacksam tanke till min Älskade Mamma. Pep-Walk 26 november, 13 år efter hennes Dödsdag, kunde jag nästan höra henne där i skogen ”Sträck på dig Flicka Lilla!”. När jag var ung sa hon det för att jag skämdes över min längd och försökte sjunka ihop, ville ju vara så där lagom som alla andra.  Tvi, tvi, tvi – Rocky Balboa for fram i motionsspåret de där veckorna och mitt fokus var glasklart ”Sträck på dig Flicka Lilla! - Låt ingen Trampa på dig mera!”. När jag VERKLIGEN går in för något så gör jag det med hull och hår – så även nu. Jag fixade Naglarna så att bilden av V-tecknet skulle bli bra. Tog den några dagar innan i rent mentalt syfte – jag hade bestämt mig, oavsett vad som hände på mötet skulle JAG känna mig som en Vinnare.
Jag hittade en kajalpenna som hade en färg som benämndes ”Awesome Performance“ - kan det bli bättre?!  Och den julen hade ICA en Julmust med EXTRA Kärlek. Samtidigt som man dricker den visualiserar man hur kärleken och dess kraft sprider sig i hela kroppen.

När måndagen den 3 december kom var jag redo.  Kajalen, "Kaxparfymen", Skyddsängeln och lite annat smått och gott på! Men marginalerna är små för en som en gång är ”krossad” och när bilen inte startade höll jag på att kollapsa. Tack o lov var Mia hemma och kom snart till undsättning. Det kunde gått åt pepparn där. Hade hon bara visat lite, lite medkänsla där jag stod välsminkad med tårarna rinnande så hade jag aldrig kommit iväg. Nu sa hon med sin strängaste stämma – ”Låt nu inte en sketen bil förstöra detta som du peppat så för. Ta min bil och åk in till det där mötet! Och därmed Basta!”. Hon var kall som is, visade inte med en min att hon tyckte synd om mig – TACK för det – Mia, DU räddade mig där med din beslutsamhet! I bilen in till stan, Lottas Pep och ”The Winner Takes it all” var sista låten innan mötet.
Jag hade bestämt mig att det enda som var viktigt var att jag gjorde vad jag kände var rätt för mig. Vilken maktkamp. Han körde sin favoritlek ”Psyka med ögonen” ett par gånger och jag vann varenda en - vek inte undan en gång. Hade på mig ”Teflonrocken” och bar med mig alla tips om att inte låta honom få mig ur balans. Tänkte på Kärleksmusten jag druckit och tittade på mitt Humanity-armband med ord som "Love, Hope, Lead The Way,Humanity etc".
Målet hade varit att få börja Arbetsträna, det vi alla tror man har rätt till när man blivit sjuk. Han gav mig inte den rätten. MEN jag var definitivt Vinnaren denna gången. Jag sa med lugn (darrig inombords) röst "Om detta ska funka behövs det nu lite ödmjukhet!" Han försökte också på sitt sätt visa lite mera öppningar än vanligt och jag kände ett visst Hopp. Detta var visst dock bara ett spel för galleriet skulle det visa sig. Men min känsla var så skön och på Facebook kunde jag lägga ut den bild jag förberett mig på med texten "Så stolt över mig själv - Tack alla som höll tummarna!"

Drygt en vecka senare var det dags igen, nu med FK och Vården på plats. FK har i uppdrag att se till att man börjar arbetsträna eller jobba när det är dags. Vad ingen av oss egentligen visste då var att Han hade en helt annan agenda. Jag hade kanske sänkt garden lite och Han spelade sitt maktspel igen. Darrade som ett asplöv efter och bestämde samtidigt att detta var sista gången i mitt liv jag satt vid samma bord som honom. Som tur var för min del var han då på väg bort och ny chef skulle komma. Vad som hänt annars vet i tusan…

Det spelar liksom ingen roll hur fina ord som finns på pappret om Rehabilitering och Arbetsgivarens rehabansvar när någon tar sig rätten att helt frångå dessa regler. Med facit i hand är det dock ändå så att JAG kan se mig själv i spegeln och vara helt nöjd med hur jag har hanterat detta. Min Guldmedalj i Personlig Peppning banade väg för att jag skulle orka stå upp för mig själv, men vad händer med dem som inte har samma förmåga som jag att resa sig? Vad händer med alla dem som inte har någon med sig?

Till alla som kämpar där ute – Sträck på er och stå upp för er egen skull! Detta är det liv vi har och vi ska ge detta Livet alla möjligheter till att bli ett bra liv! Mitt enda Liv – Jonas Gardell vet hur man formulerar saken!
Och förresten - fördelen med att ha en riktig Livskris är att man inte har varken tid, lust eller ork till ålderskriser utan det är själva Livet som räknas. Snodde Bilden från Facebooksidan Att överlista Jante.

Ta hand om er där ute och ta hand om varandra!
Kram Lotta

P.S. Även om jag är kaxig och stark ibland sitter såren fortfarande djupt och jag har en bra bit kvar. När HAN kommer in i Huset är min dag förstörd. Jag skulle önska att en Varningssignal ljöd då så att jag snabbt kunde få på mig "Teflonrocken" och mobilisera min styrka till "Eye of the Tiger"!

8 kommentarer:

  1. Been there, done that....tog mig från den 12:e maj 2003 och ett braaaaa tag till innan jag själv fatta hur illa ställt det var.....nu efter många år av sjukskrivning ( säga börs att det tar minst den tid som det tog för att bli så illa ställd, lika lång tid minst o lite till för att komma tebaka) så har jag skolat om mig och mår nu bra mycket bättre o har ett så jädra kul jobb, är ju nu långtradarchaffis...men från att ha varit benägen och bestämt hur mitt liv ska sluta till att ha orkat mig igenom att finna lusten tillbaka, den har varit lång.....var inte bara jobbet som orsakade allt, men lät det vara en del, krockade med bilen med mor i (vi klarade oss bra, på min födelsedag o allt), övertid, jobbade fackligt, satt med i styrelsen hemma i föreningen, mye med familia överhuvudtaget, vänner där man alltid satte dem först, dödsfall i släkten (åka ner till Italien, när man väl kommer hem så har gubens mormor gått bort), begravning...osv osv...orkade bara inte.....hur stark man än tror man är så har man en gräns, fast man inte förstår det....o när den väl brister, brister den....o folk som säger, "inte hon, hon som är så stark o klarar av allt"...ja det är just det, man visar sin "bror duktig"-fasad, fast man eg inte har ork eller lust eller något, men bara för att passa in så kör man på.........mitt tips, skola om dig till det du verkligen vill göra, jag gjorde det, guben gjorde det några år före mig och ingen av oss ångrar nånting....handlar det om ekonomi, det löser sig alltid... (DET hade jag aaaaldrig sagt innan väggen kom!!!) :D Lycka till....har varit med om hela skiten o lite till!! Stora Kramar!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt inlägg! Vad skönt att du kommit ut på andra sidan och nu njuter av Livet - Grattis! Man förstår inte hur illa det är när man är mitt i och tyvärr är det fortfarande väldigt Tabu att prata om. Alla har en gräns och det gäller att ta sig framåt när den har överskridits.
      Stor Kram och än en gång - Underbart att du nu är så nöjd med Livet!
      Lotta

      Radera
    2. Precis som du skriver, det är Tabu, ingen vill prata om det och det värsta är att ingen lyssnar när man väl är beredd att prata om det, och till slut går det för långt. Verktygen jag fått under vägen är underbara, grejjen är ju bara den att de behöver man låååångt innan, då skulle nog chansen vara stor att man inte hamnar nere på botten.

      Och just med gränsen, folk och vänner ser på en att man nått den, men själv inser man det inte trots påtalningar?! Hur får man människor runt omkring att inse att det är dags att säga stopp när man ser att de är på väg åt samma håll? Som det sägs, historien upprepar sig och det här med utmattningsdeppression är inget undantag....Hoppas du mår någorlunda och kanske känns det skönt att veta att du är inte ensam. Stora kramar.

      Radera
    3. Tack för ditt svar MsPC! Tänk om vi hade svaret på de där frågorna, men jag tänker som så att mitt enda sätt att bidra till att framtiden blir bättre och både problem med Psykisk Ohälsa(vilket det ju blir) och Mobbning på arbetet måste vara att berätta om min story. Alla tror att det inte händer mig och jag var också övertygad om att jag liksom inte var "modellen som går i väggen". Att det blev en Chef som skulle få mig på fall känns obegripligt, men om man tar åt sig och lär av de misstag som begåtts kan ju andra slippa. Ser dock dagligen hur det tuffa klimatet trycker ner människor, vilket gör mig arg. Mera medmänsklighet och empati i världen och vi har en ljusare framtid.
      Hoppas du också mår hyfsat så kämpar vi på!
      Kram Lotta

      Radera
  2. Tack snälla Lotta för att du delger dina tankar! Det är så starkt av dig och det ger så mycket till andra som sitter med liknande upplevelser, egna eller nära anhörigas. Och; det ger också så mycket hopp!
    Kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Elisabeth! Svarade precis på kommentaren här ovan och det är ju liksom om vi vågar börja blotta oss och visa hur oerhört hemskt detta är som vi kanske kan nå en förändring.
      Tack för ditt stöd!
      Kram Lotta

      Radera
  3. Var jag som skrev första kommentaren, var inte helt med på hur man skulle ange vem vad var, men iaf, som Elisabet skrev, så skönt att du delar av hur det är, sen vissa sidor vill faktiskt inte folk höra, speciellt inte de mörka delarna......när jag gick i grupp på psyk både för ångest o sen depression (de kommer på rad) var det flera som sa att jag borde ut o föreläsa, men hur faen fixar man sånt?.....visst, jag kan berätta o tala om....men sen att komma ut till folket på riktigt, det är inte så lätt....så det du nu gjort tycker jag är hedransvärt....hoppas fler läser, jag delar så mycket jag kan.....fortsätt o berätta om din vardag, hur du mår, vart du är på väg....det är sånt de flesta behöver se och höra!! Kramar på dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack MsPC! Det är inget lätt val att bestämma sig för att berätta sin story, men jag helt enkelt inte se att detta bara begravs och glöms som så många andras berättelser. Det betyder oerhört mycket att få responsen från er som läser på olika sätt och då vet jag att jag fattat rätt beslut. För att få en förändring måste vi våga prata och du ger mig kraft med dina ord. Vem vet - kanske vi en gång föreläser ihop?!
      Kram Lotta

      Radera