En sista kraftansamling och.... Där kom Väggen!

Jag har tidigare Bloggat om Hur vet man att man är på väg mot den Stenhårda Väggen? där jag ganska tydligt beskrev hur svårt det är att veta. Nu tänkte jag dela med mig av de sista månaderna och de varningssignaler som visade sig...

Kommer ni ihåg var vi var i storyn…Psykologen gav mig ett råd att byta jobb och jag gick därifrån arg som ett Bi - inte vad jag ville höra just då!

 

Som så ofta genom åren hamnar jag så i letandet efter alternativ – för fokus var ju att fixa detta. Strax innan semester 2011 fick jag kontakt med den Kurator som jag fortfarande går hos. Jag är idag så glad att jag när Kraschen sen kom hade en upparbetad relation med henne så vi kunde fokusera på Här & Nu när det blev akutläge.

I juli 2011 kom sen semestern och här peppades det. Min inriktning var glasklar. Ligg lågt, andas, ta det lugnt, bli stark och tillåt aldrig någon att trampa på dig! Jag lovar att under Semestern är det hur lätt som helst att peppa. Jag njöt till 100%  (trodde jag…)och tog till vara all den kraft och energi jag får från Sol, Hav & Vind samt av att bara vara med familjen.

När jag började jobba efter semester gick det en kvart innan första signalerna kom, men de blundade jag stenhårt för! I början av september testade jag en relativt ovanlig sak för att vara mig,  jag svimmade en lördag morgon – oj då! Detta hade i princip endast inträffa två gånger i hela mitt över 40-åriga liv. En gång då jag efter en ryggoperation i mitten på 90-talet var lite för het på att komma upp på benen och en gång i början av 90-talet då jag var på krogen med ett par polare i Stockholm. Minns det som igår hur jag efter endast ett par klunkar öl skulle gå på toan och PANG – det svartnade för ögonen och jag signade ner. För att göra saken värre så råkade jag falla rakt in på Herrtoan – suck! Jösses vilka medlidsamma blickar jag fick och det fanns ingen tvekan i världen vad deras slutsats var – ”Man ska inte dricka mer än man klarar av!” Ville liksom skrika ut min förklaring, men tror inte någon brydde sig. Ja, ja 2 gånger innan och 16 år sen sist, så det tillhör ovanligheterna. Besök på Vårdcentralen och efter att prover tagits var ”diagnosen” solklar – STRESS!

Hemma en vecka och jag vilade upp mig. Sen var jag ju ”tvungen” att fixa lite på jobbet eftersom jag hade en fotoperation inplanerad. Två veckors fixande och trixande för att komma i fas efter svimningen och för att förbereda 2 månaders rehabilitering av foten. Som tur var hade jag en mycket förstående chef – eller vad säger jag??? Det där var ju allt en liten lögn….

Fotoperationen kom som en skänk från ovan. Även om det gör djävulusiskt ont och man mår illa och lider som attan så låg den mycket bra till i tid. Jag fick ju Andrum – helt legalt på något sätt. En fotoperation är något konkret och acceptabelt och snacka om att jag behövde det!

Nu var det dessutom andra gången så jag hade god vana med kryckor och rehabilitering m.m. och visste vad som gällde. Jag tog hand om mig själv både fysiskt och även psykiskt så där lite i smyg. Peppade, såg filmer, lyssnade på musik och byggde ihop min första Lista på Spotify. Den kom ju sen till användning för i inledningsfasen efter kraschen hade jag aldrig fixat det! Spottade i nävarna och var helt klar med min plan för överlevnad. Tillbaka på 50% i slutet av november och efter 2 veckor 100%.

Men Ooooooops, vad hände med min Plan?? Hallå – Kan någon förklara här??? Kommande månader innebar så mycket konstigheter och stresspåslag på jobbet så hälften vore nog. En ny en-veckas sjukskrivning i mitten av Januari. Med facit i hand borde jag där kastat in handduken, men men vi har ju en tendens att bita ihop och kämpa på. Jag gick nu hos kuratorn och hade även läkarbesök.  Jag hade enormt mycket yrsel och såg faktiskt stjärnor i vissa situationer på jobbet. Trodde detta bara var ett talesätt, men man SER faktiskt stjärnor! Lägg därtill trötthet, irritation, gråtmildhet, förtvivlan, svårt att tänka klart, ont i mage, huvud, svårighet att sova osv - ja, massor av signaler fanns det som vem som helst borde ta på allvar. Sitter du just nu och funderar över hur du själv mår så kolla Stressmottagningen/Utmattningssyndrom och ta varningssignaler på fullaste allvar.

Den 14 mars 2012 hade jag träff med en Ny läkare eftersom jag ju mådde så pissigt. "Vi" var ju tvungna att försöka få den där Lotta att bli lite piggare. Man hade gett mig förmånen att få Vårdcentralens bästa på området och jag minns det som igår hur jag satte mig vid hans skrivbord. Välklädd och välsminkad, Fasaden uppbyggd för att klara av situationen.

Han verkade så himla sympatisk där han satt och så plötsligt säger han ”och hur mår du egentligen?” – VA??? Hallå – så kan han väl inte göra???!!! Eftersom klockan var 13:00 och jag skulle tillbaka till jobbet hör jag mig själv svara med allt annat än stabil röst ”Nehe du – DET kan jag inte svara på för då brister det och jag ska tillbaka till jobbet sen!”. Jösses, jösses…”Jaha, svarade han vad ska vi då ta oss till?” Eftersom medlidsamma blickar är det värsta som finns för någon som är spänd som en fiolsträng tänkte jag snabbt ut en plan – jag har ju så himla bra Planer! ”Om du tittar ut genom fönstret där och jag tittar åt andra hållet upp i taket så Kanske jag kan klara av att ge dig lite info om läget!” – Einstein-varning på den lösningen! Men det funkade ju inte helt ut.  Som tur är har jag uppfunnit den absolut bästa ”Gråt-metoden” för oss som inte använder vattenfast maskara. Man böjer huvudet så mycket man kan bakåt och liksom låter ögonen fyllas, sen i precis samma sekund som de blir överfyllda slänger man så med ett kraftigt ryck fram huvudet så att ansiktet riktas rakt ner mot golvet. På så sätt slipper man de svarta ränderna på kinderna och man kan liksom göra en lite pöl där på golvet istället – fiffigt värre! Och på detta sätt varade vårt samtal en stund och jag åkte tillbaka till jobbet fast besluten att jag fortfarande inte var av den modellen som går i Väggen. ”Jag är ju så stark och har tidigare stött på både det ena och det andra i mitt liv så Jädra Anamma fattas det minsann inte…”

Det var nu bara en tidsfråga och de stora svarta mörka molnen på himlen vägrade försvinna. Trots alla varningssignaler lurade jag mig själv så mycket att man kan tro att intelligensnivån var obefintlig. Fyra dagar senare, söndagen den 18 mars vid lunchtid Faller jag. DÄR var min vägg och den var Stenhård det var helt enkelt en tjock MUR!

Har man kämpat tillräckligt länge och stöter på den där väggen är det som om man inte kan sluta falla. Ni som varit där vet hur det känns och till er andra kan jag bara säga Tro mig! Oavsett VAD som får oss att gå in i Väggen är symptomen oerhört lika och vägen tillbaka lång och snårig. Just då trodde jag att några veckors sjukskrivning skulle räcka, att det skulle bli nästan ett år med hel och fortfarande partiell sjukskrivning fanns liksom inte i min värld. Men jag pausar nu och återkommer en annan dag om hur vägen tillbaka kan se ut. För tillbaka ska jag, det kan ta tid men NU är rätt läge att plocka fram de där krafterna som jag ju lite galet använde mig av för två år sedan. Nu är det mig och mitt mående det gäller!

Fortfarande är syftet med denna Blogg dels att få skriva av mig på mitt sätt, med mina ord och då sker även en viss bearbetning som behövs.  Dels att ge information till de som inget vet och stöd till de som vet. Ensamhetskänslan är enorm när man väl är där så om bara någon här känner igen sig och kan få kraft att kämpa på så är jag nöjd och glad. Jag kan inte bara skriva om hur jag peppar, hur man fixar kalas, hur färgerna gör mig glad osv utan för att ni som själva är Utbrända och har gått i väggen eller för att ni som är på väg dit ska förstå att jag verkligen varit i det absolut svartaste hålet vill jag ge er delar av min story. Jag blandar mina inlägg som jag själv vill och efter detta relativt tunga kanske det kommer något roligare om ett par dagar.
Vill bara slutligen påminna er alla om följande:

“Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag,
utan för att den har varit stark för länge…”

Ta hand om er där ute i den tuffa verkligheten och Ta hand om varandra!

Kram Lotta

Hur fixar man barnens födelsedagar?

När man går i Väggen försvinner alla krafter och det finns många saker man inte orkar med. Festerna som hör Påsk, Midsommar, Nyår och diverse annat till blir oöverstigliga  hinder och känns som att bestiga Mount Everest.

Dessa fester kan man dock avstå och skicka iväg resten av familjen på medan man ger sig själv en sportslig chans och stannar hemma i lugnet.  
Min egen födelsedag är absolut ett Icke-Måste, finns säkert de som tycker att man borde ha kalas osv, men för Mig har det prioriterats bort. Men mina barns födelsedagar är nästan ett "Måste Måste", men Hur fixar man det när orken tryter?

Eftersom vi precis har firat vår 8-åring och detta är födelsedag nr 4 av vikt (jag har 2 barn) sedan Kraschen har jag några tips att komma med.

För det första – paketinköpen. Detta fantastiska Internet – vilken tur att man kraschar nu och inte på 70-talet. I och för sig var nog inte problematiken med stress i 70-talets samhälle lika stora. Idag upplyser media var och varannan dag om hur de stressrelaterade sjukdomarna ökar och hur detta drabbar allt flera. Men nu 2014 är internet en räddning. Inhandlar nästan alla presenter där så jag slipper trängas och bli yr av de stora shoppingcentra som finns i städerna. Att hitta just den där Stora Nallen hon önskar sig är en oerhörd lättnad och jag kände att detta kommer nog bli bra!

 

Eftersom jag nu dessutom har en knäpp axel så kan man även fuska lite med inslagningen. Pappan skulle fått hålla på i många timmar annars, men han behövs ju till så mycket annat så här får man hitta knep. Några paket vid uppvaktningen på sängen där vi inte ens fick sjunga för henne. En bestämd dam och kvällen innan föreslog jag en cool liten Rap, men icke - ett litet Grattis med Hurrarop var allt.  Inom några minuter märktes hur 8-åringens mungipor gick neråt – Va, är detta allt??!!
Då kom den överraskningen ett STORT paket på bordet utanför och som ni ser - inget perfekt här inte...,men jag lovar - 8-åringen märkte inte ens att det såg lite "annorlunda" ut.

 

När hon öppnade paketet var översta lagret fullt med snygga kläder, som hon önskat sig.  Under en handduk fanns den – Nallen! Glädjen blev total och jag kände att vi trots allt lyckats himla bra med detta! Tips till alla föräldrar är att gör era inköp i januari och juni/juli. Ber om ursäkt att jag inte tidigare offentliggjort denna idé. Tänk efter - När är det mest Reor? Japp, efter Jul och efter Midsommar - Galant. Man handlar massor för en liten peng och när man är 8 är det fortfarande ganska viktigt med Många presenter. Sen om man ska fylla ut antalet tar man också med allt som de ändå ska ha, trosor, nattlinnen osv - man får ju vara lite smart. Undrar om jag kan få Nobelpriset för denna upptäckt?!

Att fira själva födelsedagen innebär mer än bara presenter, det ska bl a vara Tårta och god mat. När hon själv fick välja tårta i Frysdisken(!!) passade ingen lilla söta fröken utan det blev Blåbärspaj med vaniljsås. Det funkar alldeles utmärkt att sätta ljus i en Blåbärspaj och har HON valt så är Hon nöjd.

Till Lunch valde hon Hämtamat – jippi! Och till kvällsmat ville hon ha Pannkakor med Nutella, som hon aldrig fått innan, Lyckan var total. Nöjd 8-åring ger värme i hjärtat!

Barnkalas då….detta MÅSTE som är så jobbigt för mig men så viktigt för henne. Att ha det här hemma och vara Lektant med allt vad det innebär är inget jag vill och kan utsätta mig för så det gäller att hitta andra lösningar. Att gå ihop med någon annan som också fyller år och hyra in sig någonstans där både fika och lek finns är ett fantastiskt bra alternativ. Under ett par intensiva timmar har man då ansvaret att ha koll på att alla barn trivs och ingen blir ledsen och utanför, men man slipper alla förberedelser och att vara den som ansvarar för lek och tävlingar. Om man, som vi nu var, är 4 vuxna gäller det att inta den något mera lugna attityden.  Man behöver inte vara den som hela tiden är först ut med saftkanna och annat som ska fixas. Efteråt är man visserligen helt slut ändå, men det finns ingen städning och inget efterarbete att utföra så en tupplur är fullt möjlig. Jag vet att detta kostar pengar och det är inte alla som har den möjligheten. I min lilla värld har det blivit så att mitt eget Nöjeskonto är långt ifrån vad det borde vara så här mitt i livet så om jag liksom tar från det jag borde göra till det hon kan göra så blir det faktiskt riktigt bra.

Släktkalasen tillhör ju också de där utmaningarna…I vår släkt har det kört ihop sig så i januari och februari med födelsedagar så även här är läge för Gemensamma kalas. Lägger man upp det på rätt sätt för en 8-åring så blir hon t o m glad över att liksom dra ut på sitt firande och vips har hon TRE dagar som hon firas. Kompiskalaset, Födelsedagen med familjen och Släktkalaset – vem vill inte ha så många dagar egentligen? Det gäller att få till en positiv knorr på hela grejen annars riskerar man att sitta här med dåligt samvete för allt man inte orkar istället för att ge sig själv en klapp på axeln för att man faktiskt fixar detta på ett mycket bra sätt.

Alla dessa MÅSTEN som så ofta infinner sig i livet är till för att skärskådas och klura ut vilka som är verkliga måsten. Därför har jag infört ett helt nytt begrepp i vår lilla familj och det är ett ”Måste Måste” – vilket alltså betyder att just detta Måste är inte något som går att välja bort, till skillnad från vanliga Måsten, som ofta kan göras om till ett val och kanske t o m ibland helt tas bort. Ni skulle bara sett mig i Juletid - Oj, vad många "Måsten" som helt sonika togs bort. Och ändå är hela familjen mycket nöjd med den Jul vi hade!

Kan här tillägga ett annat nytt uttryck "Nu Nu". Vissa saker ska ske NU, men om man funderar så behöver det inte alltid medföra stresspåslag. Ett "Nu Nu" däremot är ett av de få undantag då det inte finns möjlighet att ens fundera över hur mycket Nu det egentligen är "Nu Nu" är icke till för annat än omedelbar handling.

Tänk att denna tid som Utbränd kan leda till att jag lyckas ta bort onödiga måsten i livet och mer kan satsa på att ta vara på det som ger energi. Ja, ja de där ”Måste Måsten” finns ju kvar, men när jag skärskådat dem och vet vad som gäller finns också styrkan att genomföra dem! Och ibland dyker ett "Nu Nu" upp och då vet jag att det liksom bara är att skrida till verket!

Tycker nog ändå att jag är värd den fina Tulpanbuketten

Jag är en Bra mamma och jag gör det jag kan för mina barn. Att ge och få kärleken från dem är så viktigt och ibland får man pressa sig lite extra, men vet ni vad?  De är värda det och jag är gärna extra trött dagen efter en födelsedag bara för att känna den där känslan att HON blev så Glad och Nöjd. Jag kan välja att ha en massa skuldkänslor för allt det jag inte gör, baka bullar, tusen aktiviteter, hemlagat till varje mål osv eller så kan jag välja att vara stolt över det jag gör och det jag ger. Eftersom jag inte vill lägga ut bilder på mina barn här väljer jag istället ett citat av en mycket klok människa

Och jag  vill tro att Astrid Lindgren har rätt, mina barn får massor av kärlek och jag finns där för dem i alla lägen - det är den mor jag kan och vill vara och det duger så bra. Skriver detta eftersom jag stöter på många som mitt i allt skuldbelägger sig själva för allt det de inte fixar - ge er en klapp på axeln istället för det ni gör! Och kärleken med tillhörande kramar är så fantastisk så den kostar inget och den returneras nästan jämt.

Ta nu hand om er där ute i verkligheten och fundera över ”Måsten” vs ”Måste Måsten” och kanske också "Nu" vs "Nu Nu".

Kram Lotta

 

 

En Dag i en Sjukskrivens Liv – Med en glimt av humor…

Hur kan då en dag i en sjukskriven människas liv se ut?

Jag, nu blir det ju lite speciellt när man är sjukskriven på 150% (50 för Väggen och 100 för axeln) och fredagen blev verkligen symbol för hur mycket man har att göra i denna sits.

Rutiner är viktiga så även om jag inte stiger upp 05:30, vilket jag gör som frisk och helt arbetsför, så kommer jag upp och tar mitt kaffe osv. Klockan 8.00 ringde telefonen och ett samtal kring Väggen-sjukdomen under 45 min. Spelar ingen roll hur stark jag tror jag är men vissa saker GÅR inte att prata om utan att det kommer en tår eller t o m två!

Sedan var det dags att ta en macka och här kan noteras att maken inte köpt RÄTT Lingongrova så nu vet jag att jag har tio frukostar med någon konstig variant – snacka om att livet är Hårt!

På med varma kläder och promenad till sjukgymnasten. P g a axeln kan jag inte köra bil och frisk luft har ju aldrig varit fel. Lyssnar på lite go musik och fastnade för Astrids  Be Your Own Hero– den blir bara bättre och bättre. Väl framme vid Vårdcentralen har de en NY person i receptionen och en sådan stamkund som jag blir ju helt förvirrad. Va – hon känner ju inte igen mig! Jag ska väl inte behöva VISA mitt frikort, de andra VET ju att jag har ett. Och samtidigt kommer tanken – Tänk om hon begär Legitimation? Just idag är mitt Körkort på väg till Halmstad för att jag lyckats med konstycket att handla på Internet och få paketet utdelat till Halmstad…ja, ja, ni vet – det snurrar till ibland. Kan inte undgå en parantes i detta sammanhang…Vid Fotoperation fotoperation nr 2 för 2½ år sedan hade jag varit smart och tagit ut alla onödiga saker från fickorna så jag kom dit med endast Visakortet och Frikortet. Det var på håret att de tog emot mig och i min lilla värld tänkte jag ”ja men Herregud, VEM kommer hit och checkar in på operation utan att man måste?!”. Som tur var var min Privatchaufför tillika Pappa med så HAN fick visa sitt körkort och intyga att jag var jag – ler åt minnet så är i efterhand! Hade ju varit hemskt snopet att åka hem utan operation p g a ett glömt Körkort!

Dags för sjukgymnasten…Han frågade hur det var med axeln och jag som i tisdags var så stolt över att jag antagligen just då var Världens Bästa Axelpatient skruvade på mig lite och fick erkänna vad jag gjort. Råkade glömma bort mig i onsdags och lyfte en liten kasse som stod på golvet – Grrrrrr!
Japp, då får vi backa Rehabträningen och ta det från början lite. Ja, ja – smällar man får ta, ni vet den där

 

Hem och ladda om för att ta hand om den Psykiska biten. Av någon konstig outgrundlig anledning är det så mycket lättare att beskriva en axel, en fysisk smärta, än vad det är att beskriva den psykiska sjukdomen – varför ska det vara så? I alla fall så kom Privatchauffören (=Pappa) och vi drog in till stan. Passade på att som tack för alla resor bjuda honom på lunch och var sååå nöjd med mitt val. Vi var nästan ensamma i restaurangen, det smakade gott och det var lugnt och harmoniskt tills det kom ett stort gäng konferensgäster. Att folk ska behöva prata så mycket när de ska äta??? Ljudnivån steg och vi drog! Dags för Psykologen – hua hua. Denna skrämmande situation, men OJ så behövligt. Om jag nu ska komma ut på andra sidan är detta oerhört viktigt – gå igenom, bearbeta, förstå och acceptera vad som skett och hur det påverkat mig. Nässprayen används eftersom jag alltid blir helt igentäppt i näsan då ögonen envisas med att rinna. Men stolt och nöjd över mig själv för att jag bestämt mig för att ge detta en chans. Tacksam att de tagit emot mig, vilket inte är en självklarhet i vårt samhälle! Och wow – vilken underbart psykolog!

Eftersom jag blir helt slut av detta så var sängen en härlig viloplats när jag kom hem. Hade även planerat barnens hemkomst så T1 fick följa med hem direkt medan T2 var hos en kompis och lekte. Jag slocknade och sov i 1½ timma – Hjäääälp! Klockan var 16:30 när jag vaknade! Upp och hoppa och försökte ringa T2´s kompis, vilket bara det krävdes tre försök innan jag kom på att jag behövde mina glasögon för att se telefonnumret. Fick dispens av den snälla mamman att hämta vid fem så jag skulle hinna en kopp kaffe och vakna till lite. Tacksam för Nespressomaskinen

Men fy bövelen vilket äckligt kaffe det blir om man glömmer själva kaffekapseln ….Hinner också med att välta något i nåt skåp, vilket jag helt sonika struntade i och fortfarande inte tagit mig tid och ork att undersöka. Bad en stilla bön att mannen kanske kunde hämta så jag slapp ge mig ut i den kyliga kvällen och precis när jag skulle sms´a min fråga kom meddelandet ”hemma vid 20.00” – japp, flyt på alla håll och kanter. Mitt i allt detta skulle” fredagsmysmaten” fixas och jag är så tacksam för att T1 idag valt ”Karins Lasagne” – skjuss in i ugnen och en timme senare klar att äta. Smidigare än så blir det ju inte. Kan tillägga att jag under de senaste åren varit en stor bidragande orsak till färdigmatföretagens växande vinster och borde egentligen få en utmärkelse här.

Hämtade Tvåan och sen kunde vi slappna av och bara mysa. Att ibland gå mot strömmen och inte vara så vanlig, d v s  i detta fall Våga Vägra Tacos, passar mig utmärkt.

Avslutade så fredagen med att kolla på Skavlan och måste säga…Bill Gates – vilken Man!!! Flera sådana människor behövs och jag är full av beundran! För er som inte såg rekommenderar jag detta stark. Det var även en gripande historia värd att se om en kvinna från Irland.

Klockan 22.00 var sängen lockande igen och Johnny Blund (jag vet att han heter John, men eftersom vi umgås så mycket kallar jag honom Johnny!) passerade ganska omgående och slängde sina sömnkorn i ögonen på mig.

Japp, så här kan en dag se ut för en som kämpar vidare mot Mål 2014 – att bli en friskare, starkare och gladare person. Följ mig så får vi se hur läget är om 11 månader.

Drömmer nu också om mitt lilla Paradis där Sol, Vind och Hav möts. Maken passerade igår och tog en bild på VÅR plats – DÄR ska jag snart få hämta energin och känna harmonin igen.

Ta hand om er själva och varandra!
Kram Lotta

En Perfekt Pep-Walk a la Lotta

När man väl har Kraschat, Gått i Väggen eller fått en diagnos som för min del blev ”Utmattningsdepression” gäller det att hitta någon slags framkomlig väg mitt i detta totala Kaos. Alla gör olika och till dig som inte varit där ber jag bara vänligt – Döm inte, ni vet det där gamla ordspråket ”Döm inte någon förrän du gått en mil i hans mockasiner!”. För min del har Pep-Walk (PW) varit en av de mest värdefulla redskapen och jag är oerhört tacksam att jag kunnat gå ut på dessa promenader. En PW i min värld innehåller något av följande: Ljudbok, Radio, Musik eller Naturens ljud. Beroende på dagsform får jag anpassa PW´n. Tilläggas bör att det finns andra mycket värdefulla promenader också s.k. Babbelpromenader – där man med en vän kan Babbla om allt mellan himmel och gjord. En PW har olika ingredienser. Musiken ger en enorm kraft och med väl utvalda låtar kan man göra sin egen Pep-lista. En Ljudbok kan ge ren och skär avkoppling – Det är dock inte självklart att detta funkar för under första chockfasen klarar hjärnan inte av att förstå vad berättelsen handlar om, vilket ju ändå är ganska trevligt om man nu lyssnar på en bok. Tack vare min Fantastiska Kurator fick jag dock rådet att fortsätta lyssna även om jag inte kunde hålla koncentrationen och hux-flux, en vacker dag infinner sig den enormt sköna känslan av att man får lite andrum och man lever sig in i bokens fantastiska värld! Radion har ett oändligt arkiv av Sommarpratare, Vinterpratare och dokumentärer – men här gäller att känna efter vad man vill och orkar. Ibland passar inte de tunga sakerna då man har nog med sitt eget utan en mer lättsam variant sitter bättre

Men nu ska jag beskriva hur måndagens PW gick till då den var av Högsta kvalité. Det innebär absolut inte att alla är lika lyckade, men just i då fick jag till det med musiken, solen och tankarna på rätt ställe. För det första gäller det att hitta sin egen musik. Har själv tre olika Playlists på Spotify med nuvarande favorit ”Best of Lottas Pep”. Sedan tidigare finns ”Lottas Pep lista” och ”Lottas Nya Pep” och JA, jag är mycket medveten om att fantasin kanske kunde varit bättre vid själva "namnandet"…

Best of Lottas Pep

Om man som jag var ung på 80-talet märker man snart en hel del ”gamla godingar”. Detta i syfte att hitta tillbaka till den där känslan av ”Jippii – hela världen ligger och väntar på att få upptäckas!” Musiken kan ta fram minnen som man nästan glömt och när The Weather Girls drar igång ”It´s raining Men” känner jag hur dansgolvet lockar och jag vill dit igen.  En vacker dag i framtiden ska jag jazza loss igen, men just nu blir motionsspåret mitt dansgolv och leendet på läpparna känns befriande. Längs med promenaden, som nu sitter i ryggmärgen efter alla rundor, har jag också mina inspirationspunkter. Den första påminner mig om att jag är så tacksam att jag har mina döttrar. När de är med i skogen berättar jag varför det finns skum i bäcken. Det är för att Trollen tvättar håret och då vet vi ju att det skummar.

Oavsett hur svart det har varit har jag som mamma en grundkärlek till mina barn vilket gör att jag fortsätter kämpa – och vissa dagar kanske det är just det enda, men oh så viktigt! Jag vill finnas där för dem och jag vill ge dem Massor av Kärlek!

Under tiden som Christ Rea sjunger ”On The Beach” förflyttar jag mig till Turgutreis Beach i Bodrum och jag känner hur vinden och solen gör underverk med mig. Tänk att musiken kan få fram så oerhört sköna känslor. 1989 fick just Bodrum en plats i mitt hjärta då jag och Resepolarn hittade denna lilla Guldklimp för första gången på vår Tåg-/Båt luff som varade i 10½ vecka. Minnena poppar upp och ännu en gång ser jag framför mig hur jag i framtiden ska återuppleva dylika resor.
Nästa passage visar idag hur det finns solglimtar på vägen och att jag kommit en bra bit på min resa. För ett år sedan var glimtarna inte lika många och för två år sedan samlades de mörka molnen till ett riktigt åskoväder – känslan av Hopp är viktig under en PW!

 

Vissa låtar har periodvis varit viktigare än andra och någon gång ”annonserade” jag på Facebook efter låtar som gav styrka. Fick då bl a Katy Perry´s ”Roar” som förslag och wow – DEN ger kraft om man blivit nedtryckt i skorna. Kan köra den på Repeat ett par gånger vid behov. I denna kategori finns också ”Eye of The Tiger” från filmen Rocky III. En period var jag tvungen att leka Rocky Balboa i spåret och jag visualiserade hur jag fick ”eye of the tiger” för att helt enkelt klara av situationen.  Jag är ett stort Whitney Houston fan och en av favoriterna är ”Greatest Love of All” och när textraden

No matter what they take from me
They can't take away my dignity

kommer tar jag i för kung och fosterland och sjunger med – detta ger just MIG rysningar och är av stor betydelse för min resa! Nu ska jag tillägga att jag ÄR glad att jag bor i en liten by med närhet till skog och natur. Träden har blivit vana att se mig både sjunga, knyta näven, gråta och dansa – det är inte helt säkert att detta varit lika ”lätt” om jag bott i Stockholms innerstad.

Har jag tur på min promenad dyker det upp ett rådjur på ängen som jag kan säga några ord till, är inte helt säker på att de förstår vad jag säger men å andra sidan tjafsar de sällan emot heller.

 

Just idag när jag fotade fanns de inte där så ni får liksom jag ta fram fantasin! Fantasi – vad vore livet utan Fantasi?! Måste bara berätta, när jag ändå talar om Foto - Tekniksnille som jag är - NOT! upptäckte jag idag att man kan ta kort med självaste "hörlurssladden" - coolt! Har bara haft dem i ett år så---Och upptäckten var ju för att jag "råkade" trycka fel och hörde hur jag tog kort på insidan av fickan,  så det var liksom inte snillet i mig som dök upp...

Eftersom jag kör Shuffle Play på Spotify vet jag inte vilken låt som kommer här näst och blir det t ex ”Med dig vid min Sida” av Sarah Dawn Finer känner jag en stor värme i kroppen till de vänner som verkligen funnits där vid min sida. Tänk att just HON skickade ett sms med den låten och tyckte JAG skulle ha den. ”Thats What Friends Are For” med Dionne Warwick rundar av denna tanke på ett sätt som kan innebära allt mellan stort leende och forsande tårar! Fick flera bra låt-tips via den där annonseringen och är tacksam för varenda en ska ni veta!

När jag sedan kommer fram till skylten...

 

...så tänker jag nästan alltid samma sak. Denna bro borde döpas om! Det finns ingen möjlighet att någon gått här flera gånger än jag de sista åren. Visst är det ändå lite kul att fantisera om att få något uppkallat efter sig och undra hur jag ska få Kommunen att sätta upp en ny skylt…”Lottas Bro – Här hämtar vi Inspiration” – allvarligt, visst vore det bra mycket finare än den där Eriks Bro?!

När jag ser ljuset i tunneln blir jag nästan lite rörd, närmar jag mig verkligen så mycket som jag tror och hoppas? Just idag känns det ändå möjligt – denna känsla ska bevaras så jag kan plocka fram den även när en sämre dag kommer. Jo jag vet, jag har låååååångt kvar, men huvudsaken just nu är att jag faktiskt tror att jag ser ljuset! Det är inte alltid jag gjort det och jag vet att det finns många där ute som inte ser något ljus och till er vill jag bara säga, Kämpa På! Det kommer en dag när ni ser en liten, liten, glimt – fånga då den och bevara den i hjärtat!

 

När jag närmar mig den s.k. ”Mördarbacken” ser jag hur jobbigt det verkar, men jag är fast besluten att komma upp dit. Spottar i nävarna och tar fram den kraft som behövs – tvi,tvi, tvi. Vi de tillfällen då jag har Babbelpromenad med en Vän pratar vi sällan så mycket i denna backe eftersom vi mest flåsar. Men nu är det PW och här kämpar vi på alla plan, både mentalt och fysiskt. Målet syns och DIT ska jag. Väl uppe Pustar jag ut och tänker ”Japp, styrkan finns där allt!”

Passar här på att förklara lite av min Look. Solglasögon är för mig ett absolut måste. De har i princip 2 olika uppgifter. 1. Skydda mot solen (den gissade ni nog!) 2. Skydda rödgråtna ögon. När man går till Kuratorn bör ett par solglasögon alltid medtagas. Risken är överhängande att man där ”avslöjar” lite av de sorger man bär på. Då är ett par ”solisar” ett galant sätt att sedan skydda sig själv på hemvägen! Kylan och halkan kom visst precis lagom till min axeloperation vilket är lite osis med tanke på halkrisken, men man kan ju inte ha tur jämt *host, host*. Så idag var det broddar på och så behövdes en mössa eller för en sån som mig  ”Öronband” (ni fattar…) Att få luften ända upp i skallen är underbart för ett värkande huvud. Allra bäst trivs jag när håret kan flyga och fara i vindarna från Havet, men vi är ju inte så där jättemånga som bor med havet inpå knutarna så då får man hitta ett substitut som är Nästan lika bra. Och så Leendet på – om det så är det enda leendet jag får idag så kan jag i alla fall ge mig själv ett! OBS! Även här ska jag erkänna att det funnits många PW´n då detta inte funkat, men just nu gick det!

Sista etappen och jag närmar mig hemmet. Passerar den lilla oasen med Ån som flyter genom skogen och solen som kämpar sig fram genom trädkronorna blir på något sätt en bekräftelse på alltihopa – det finns platser som kan ge ro i själen och kan solen så envist kämpa på år ut och år in så kan väl jag?!

Väl hemma börjar det nu märkas att solen faktiskt värmer och vi går mot ljusare tider. Det droppar lite från taket och när jag sitter där och pustar ut går tankarna till de två första veckorna efter Kraschen. För er som inte minns de sista veckorna i mars 2012 kan jag upplysa om att det var ett fantastiskt väder. Solen sken och jag kunde ligga i en solstol på altanen och i mina försök att hosta fram något positivt med min situation tänkte jag ”ja, ja – ska man nu ändå nödvändigtvis gå in i den där Väggen är ju tidpunkten väl vald (OBS! jag vet att man inte väljer!). Nu har jag Solen och Våren att hämta kraft ifrån”.

Vad jag just då inte visste var att jag skulle gå igenom alla årstiderna och att resten av den våren och sommaren liksom inte var på min sida ens väderleksmässigt.  Jag fick ägna stora delar av hela 2012 med att peppa för dagen och jag lovar jag hade INTE ”Den Högre Makten” på min sida, i många bemärkelser. Nu, januari 2014, kan jag ändå se att jag är en bit på väg och jag kan sätta upp mer långsiktiga mål än att bara överleva kommande dagar. Jag är tacksam för de dagar solen skiner, men å andra sidan har INGET väder hindrat mig från att ta en PW!

Till alla er där ute som kämpar – jag VET att vägen är både svår, lång och krokig och detta med Pep-Walk har varit ett sätt för just mig att orka. Frisk luft och motion är väl det enda som är lika när man försöker sig på att läsa om hur man ska komma vidare. Var och en har sin egen ryggsäck och var och en får hitta sin väg. Jag är idag Glad att jag ganska så fort hittade ut på mina PW och kommer nog använda dem resten av livet.

Kanske kommer jag t o m att göra en ny Spotify-lista en vacker dag, men har ingen aning om vad jag ska döpa den till, vore ju Pinsamt om det blev ”Lottas Pep-lista nr 4”.

Ha det bra där ute i verkligheten och ta hand om er själva och varandra.

Kram Lotta

 

Hur vet man att man är på väg mot den stenhårda Väggen?

När vet man?

Det är just det – Hur i hela friden vet man att det är dags att stanna upp och se över situationen och kanske göra ett aktivt val om en annan inriktning på livet? Ja, hade jag svaret på den frågan skulle jag troligen bli en Hjälte med tanke på hur många som är på väg och hur allt fler ”drabbas”. Oavsett VAD som gör att man till slut stöter på Väggen så är många av symptomen lika och jag lovar – det ÄR inga roliga saker! Men just idag ska jag inte skriva om vad som händer i kropp och själ utan förhoppningsvis via min egen historia kanske få någon att tänka till. Om det så bara är EN av alla som läser som får sig en tankeställare så är jag glad. Men är ni lika tröga som jag så läser ni och tänker ”Vilken tur att inte just JAG är av den modellen som Går i Väggen!” och jag hoppas att Ni har mer rätt än vad jag hade!

Nästan ett år innan jag brakade in i ”The Wall” (visst är det ändå lite coolare att ta det på engelska?) kände jag hur situationen på jobbet var mig övermäktig och jag mådde piss. Det hade pågått ett tag och jag var helt vilsen vad jag skulle ta mig till så jag gick till Farbror Doktorn = Bra! Minns hur jag satt på britsen och dinglade med benen och trots min ålder verkligen kände mig som ett barn när tårarna började forsa.

 

Åh så snäll och omtänksam han var och han lade huvudet på sned och tyckte nog inte jag skulle behöva må så dåligt mitt i livet! Och visst hade han rätt, vissa sjukdomar har vi inte en sportslig chans att värja oss mot och de drabbar skoningslöst människor vi älskar, men en del sjukdomar  – som man te x får av långvarig stress, det finns liksom ingen mer förklaring än att något i själva systemet är helt Galet!

I alla fall så bestämde vi att jag behövde hjälp och remiss skickades till Vårdcentralens Psykolog. Jag vet att man kan få gå många gånger hos en psykolog innan man blir ”frisk” så det var bara att ta tag i saken och påbörja denna Resa. En timme hos psykologen och han visade så pedagogiskt var jag befann mig på ”Stresskurvan”. Att jag valt en Princessgroda som symbol visar att jag just där och då levde på Hoppet och att det inte bland symbolerna i min enkla lilla Fotoapp fanns någon groda UTAN prinsesskrona!

Psykologen förklarade mycket tydligt att om jag ville undvika den där Kollapsen så borde jag byta jobb eftersom den situation jag befann mig i med stor sannolikhet inte skulle leda till något annat än ”Boooooooom!”

Minns så väl hur arg jag var på honom och tyckte ”snacka om att ha ett lätt jobb” – i min lilla värld hade jag ju tänkt att få lite redskap till att klara av situationen, detta var inte vad jag ville höra! Jag var Färdigbehandlad på en session och ett avslutat kapitel i hans lilla värld – våra världar var nog lika små just då! Nu i efterhand kan jag väl erkänna att han inte vart helt fel ute, men just där och då var jag inte mottaglig.

OBS! Tänk på den där Vågskålen när ni funderar, det är inte bra om man inte återfinner Balansen med jämna mellanrum. Enligt Vårdguiden definierar man utmattningssyndrom så här:

"Om balansen mellan stress och återhämtning under en längre tid inte fungerar börjar kroppen sända ut signaler om att stressnivån är för hög. Med tiden blir man tröttare och risken är stor för fysisk och psykisk utmattning. Lite förenklat kan utmattning sägas vara det sista stadiet av stress. Man har under lång tid inte brytt sig om signalerna om att kroppen och själen far illa, och man kan behöva lång rehabilitering för att kunna fungera som vanligt igen."

Hur vet man då om man är på väg och hur nära man är? Det är just det som är själva grejen - man har ingen aning om var gränsen går och mitt råd till er där ute är att i alla fall försöka tänka till och fundera över var ni är i kurvan. Är ni inte påverkad av stress över huvud taget så hoppas jag ni slutade läsa för länge sen eller så fortsatte ni för att ni känner någon som är där eller är på väg. En sak vet jag och det är att går man väl in i ”The Big Wall” är resan tillbaka oerhört mycket mer mödosam än man kan tro och jag vet att många nu, snart 2 år efter Kollapsen tänker ”Men herregud, kan hon inte bara släppa det där och gå vidare!”. Jag lovar, jag har försökt och eftersom jag är regerande Världsmästare i Personlig Peppning har jag också vid flera tillfällen känt och trott att NU är det över och Nu har jag kommit igenom Starkare än någonsin…

Har dock insett att enbart Personlig Peppning inte är hela lösningen utan ibland krävs hjälp av Proffs. Det finns inget bra med ”glöm och gå vidare” utan för att bli en hel människa och slippa dessa minor som ligger på Livets Väg är det för mig ”Bearbeta, förstå, acceptera och Gå vidare!” som gäller. Tillbaka till där det började. Ny psykolog och nya tankar och i veckan fick jag äran att träffa en som jag tror kommer hjälpa mig med de delar jag fortfarande inte kan nämna utan att tårarna rinner. Detta kommer bli bra, men det tar ett tag till och vet ni vad – det får ta den tid det tar för denna gång tänker jag inte blunda!

Jag hoppas att alla ni vänner och personer som jag inte känner också bestämmer er för att inte blunda och om någon känner att ni är på väg och är totalt vilsna i var ni befinner er på kurvan - tveka inte att ta hjälp. Snacka med personer som varit där, våga be om råd och hjälp och våga känna efter - det ni trycker undan nu riskerar annars att explodera i ett stort "Boooooom"!

Ta hand om er själva och varandra och kom ihåg detta är det liv vi har och tvekar ni så lyssna på
Mitt Enda Liv från Torka Aldrig Tårar av Jonas Gardell, själv har jag den som spår på min Spotify-lista "Best of Lottas Pep".

Kram Lotta

P.S. Jag kommer att återkomma till ämnet flera gånger och INTE för att jag vill ha några sympatier. Mitt fall är redan kört men ni är alldeles för många där ute som är på "fel" sida av "Boooomet". Att Gå i Väggen, bli utbränd, få utmattningssyndrom, utmattningsdepression osv som gör att man blir sjukskriven länge kanske kan stoppas om ni lyssnar på era signaler något bättre än vad jag gjorde! Man blir tyvärr inte bara sjukskriven från jobbet utan hela livet sätts på Paus och man orkar inte med ens livets roliga saker - snacka om att något är galet!

 

 

Det bästa med min axeloperation!

Har jag lärt mig något under de senaste åren så är det att det gäller att hitta något som ger mening i nuet. Det betyder inte att jag alltid klarat av det "lilla" uppdraget men att kämpa och peppa har blivit en del av mig 💪

Att denna lilla parentes med axeloperationen nu kom mitt i allt annat har en stor fördel - att jag har möjlighet att lära mig lite av dagens teknik 😃

Detta kommer inte naturligt för en "sån som jag" och många historier finns om hur just JAG klåpar till mig när jag och tekniken brottas med varandra! 

Redan som student var jag ett tacksamt "offer" att skoja med och kanske var det en anledning att jag på min 22-årsdag av polarna fick en liten verktygslåda för 6-åringar - ha, ha!

Laddar inför dagens Pep-Walk där energin ska hämtas från den friska luften och musik eller babbel, beroende på om jag kan lura med mig någon? 

Under kaffestunden hittade jag mobilappen och har jag tur nu kan jag blogga även från mobilen - håll tummarna! 

Eftersom solen dessvärre inte visar sig idag väljer jag ett kort från i somras när solen ofta gav mycket energi ☀️

Ha nu en bra dag och ta hand om er själva och varandra!

Kram Lotta ❤️

Drömmar, klurande och förklaring av färgernas betydelse

Oj då, i min lilla Fantasivärld hade jag lyckat få till "Stillahavstid" i Bloggen
GMT -8, Kunde nästan vara Hawaii - I wish!!! Drömde mig väl troligen bort till en varm och skön strand på en vacker Ö i Stilla Havet - Älskar Havet och hade gärna varit där!

 

 

Idag har jag varit hos Frisören och justerat hårfärgen som totalförstördes under förra veckans Pre-Op-Skrubbande. Passade även på att ge lite färg till ögonfransar och bryn, vilket en sån som jag tycker är en liten höjdare nu när armen inte riktigt vill hålla uppe maskaran. Där kan tilläggas - Vänster är inte att lita på i maskarasammanhang, det blir svarta streck lite här och var i ansiktet. Om det skulle vara någon här som inte känner mig får jag väl här förklara att jag Älskar färg och smink och är oerhört tacksam att jag är kvinna och kan använda dessa "Fuskredskap". Jo, jag vet att män också kan sminka sig, men det vimlar inte av 60-talister som håller på helt obehindrat i min omgivning i alla fall. Men det gör jag! Så jag kan försöka dölja svarta ringar under ögonen, maskera rödgråtna ögon eller bara för rent nöjes skull matcha kajalen med färgen på halsbandet - That´s Me!!! Vid speciella tillfällen går matchning så överdrivet till att den mest inbitne fan av grått, svart & brunt tvingas dra på mungiporna - och det bjuder jag på!

 

Egentligen är jag en Hoppjerka och en frisörs värsta mardröm - jag vaknar en morgon, tittar mig i spegeln och skriker "HJÄLP!"

 

 

 

- ringer och behöver tid på studs. Har aldrig fattat alla dessa duktiga människor som vet 8 veckor innan att de behöver gå till frisören ett visst datum?! Med denna lilla egenhet är jag glad och tacksam att jag helt utan skrupler kan välja och vraka bland byns frisörer - har två som jag växlar emellan och ingen av dem blir putt när jag går till den andre - tror jag tralala! Ni vet vilka ni är och ni vet att jag kan behöva akuthjälp när jag själv försöker mig på "saker".

 

När jag ändå var nere på Byn passade jag på att gå in och Tjäna lite pengar på Rean hos C & C Interiör - och det är så himla gôtt att hon där vet precis hur jag är och att jag vill ha sånt som muntrar upp - Japp, ni gissar rätt Färger!!! Tänk er denna med ett grönt halsband och om man har tur den Gröna kajalen - då är det en bra dag då jag känner mig Stark & Glad. Eller så kan det vara en dålig dag då jag VILL känna mig Stark & Glad - You´ll never know!

 

 

 

I övrigt har jag några projekt idag och skulle det finnas kunskap och vilja så tar jag tacksamt emot tips och råd.

1. Vad är en "etikett" och hur använder jag den?

2. Är det någon som ser Namnet på min Blogg?

3. Hur kan jag Kategorisera mina inlägg? Så småningom kommer här en variation av ämnen och jag vill gärna ha dem samlade i kategorier. Kan ju inte blanda självaste Väggen-grejen med inlägg om att Katten sprungit bort. (OBS! Ett exempel - har ingen katt!)

4. VAR i hela friden ska jag skriva en presentation av mig själv? Just nu blir det ju i Debutinlägget - men alla andra Bloggare verkar ha en beskrivning vid sidan om liksom.

 

Nu rör jag mig i ytlighetens värld och ska "bara" försöka att komma igång, jag lär hela tiden. Igår kväll lärde jag mig t e x att man kan dra ur sladden i min dator så jag kan sitta i soffan med den i knät och på så sätt även använda höger hand lite - ibland blixtrar det till i hjärnkontoret hos den där Lotta. (Åhhh, vad jag hade velat ha en smileys här - FB-skada eller???)

 

Ha en bra dag så länge och Ta hand om er där ute i Köttvärlden!

Kram Lotta

 



Kan man smygtesta att Blogga?

Efter att lite då och då de senaste åren funderat på att börja Blogga har jag nu bestämt mig för att testa. Denna Blogg kommer innehålla både djupaste allvar men också många tokigheter. Meningen är dock att på ett eller annat sätt dela med mig av min historia och min nutid för att själv växa som människa men även kanske för att ge lite energi till någon som upplever/har upplevt liknande saker. Jag har under åren som gått utsatt mina Facebookvänner för alldeles för långa inlägg om ditten och datten och nu kan jag skona dem från mina små noveller och känna att just här på MIN Blogg kan jag skriva hur långt jag vill, hur ofta jag vill och om vad jag vill – det är väl ändå jag som får bestämma här hoppas jag!

Vem är då jag…

Jag kallas Lotta och har än så länge inga ålderskriser trots att ansiktet är fullt av rynkor från både skratt och sorg.  Kan variera mig både utseendemässigt och "insidemässigt" varav ni runt omkring mig kanske lättast ser skillnaderna på utsidan men jag lovar...insidans variationer är nog så stora kontraster på!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Föddes 1966 så ni kan själva räkna ut hur ung jag är och att man i "min ålder" varit med om lite av varje.
Har en ryggsäck med diverse "ups and downs"och kämpar för att på sikt bli en hel och lycklig människa. Under denna resa försöker jag skratta och njuta av de saker som livet bjuder på såväl små som stora. Skrattet och sorgen går hand i hand genom livets Berg-och-Dalbana och det kommer troligen märkas på Min lilla Blogg. Jag är som ni förstår en fullkomlig novis på detta och är både glad och tacksam för tips, råd och kommentarer.

Har egentligen inte bestämt vad Bloggen ska heta eller hur den ska se ut och håller tummarna att allt går att ändra när jag så småningom kommer på ett Bra namn och ett Utseende jag är nöjd med. Till dess får Havet som jag Älskar bli Bakgrunden och Funderingarna jag har mitt Bloggnamn tillsammans med ett av mina Stolta Ögonblick när jag Vågade utmana rädslorna - Det är en känsla att vara Stolt över! En känsla jag gärna hämtar upp när situationen så kräver - VÅGA och du känner dig enormt Stark!


Testing, testing och snälla - inte skälla så här i början, hellre att ni fnissar åt mig!
Och förresten upptäcker jag nu att själva Bloggnamnet väl inte syns någonstans - eller?
Och inte heller hittar jag några roliga figurer att sätta in - oj, oj det här blir en spännande resa, men vad vore livet utan Resor?!

Ta hand om er där ute i Verkligheten!
Kram Lotta


P.S. Om ni undrar hur i hela friden jag har tid med att sitta och testa sånt här så kan jag avslöja att jag är sjukskriven på 150%!!!
I botten ligger 50% och "skvalpar" som härstammar från en stenhård Vägg jag "råkade" gå in i 18 mars 2012 (kommer att återkomma till den i Bloggen) och så nu för en vecka sen opererade jag axeln och är helt sjukskriven p g a den till 16 februari. Så det mesta skriver jag med vänster (min icke dominerande) hand - bara det är väl värt en liten "Tummen Upp". Fast det verkar inte som det finns Gilla-knappar????!!!! Attans då - kanske ska lägga ner redan här....