lördag 10 maj 2014

Även som Utbränd fyller man år – nu med fokus på framstegen!

Enormt länge sen jag skrev, men så mycket tankar och funderingar som finns så betyder det inte att jag slutat utan bara att jag just nu fokuserat på så mycket annat.

I veckan fyllde jag år och i motsats till många andra i den s.k. Medelåldern tycker jag det känns riktigt bra. Kanske har det att göra med att jag just nu inte ser på själva siffran, utan mer på den utveckling varje år för med sig.
Årets födelsedag betyder absolut ingenting för andra men för mig innehåller den så mycket insikter. När jag tänker bakåt och hur det var för 2 år sen känner jag en lättnad att det året kommer längre och längre bort. Insikterna och kunskaperna tar jag med mig och försöker förvalta på mitt sätt, men jag skulle inte för allt i världen vilja slängas tillbaka till 46-årsdagen. Minns den knappt inte, vet bara att det var ett rent helvete. Kommer också ihåg hur jag hörde eller läste någonstans att statistiskt sett mår kvinnor som sämst det år de fyller 46. Har i princip aldrig innan tillhört ”normalvarianten” så det var ju en ny upplevelse.

Fram till 47-årsdagen var mycket en kamp där jag fick förlita mig på min egen styrka i mångt och mycket. Min uppmärksamhet på omvärlden började öka och jag zoomade in det som kunde hjälpa mig framåt. Förra årets födelsedag blev lite ett avstamp då jag den dagen hade tid hos doktorn och bad om en remiss till Arbets- och miljömedicinsk utredning i Linköping. Att förstå och få bekräftat är oerhört viktig för att hjärnan ska kunna läka. Vårdcentralens läkare hade inte hört talas om att man kunde få komma dit i Mobbningsärenden så det blev lite utbildning för dem också, vilket i framtiden kan gynna andra. Att bara våga ta detta steg var för mig stort och betydelsefullt och för att då fira min växande styrka bjöd jag mig själv på upplevelsen att ge manikyristen helt fria händer. Tja, kommer man till henne i sin rosa outfit och ser ut som sjutton... blir det så här. Coolt, annorlunda, färgglatt och så skönt att ha lämnat den där statistiskt sett sämsta åldern.
 
Året som nu ligger bakom har inneburit enormt mycket berg- och dalbanor. Fallen har kommit men jag har rest mig varje gång och har för avsikt att fortsätta så. Jag har de senaste månaderna gjort saker för mig själv som jag är oerhört stolt över och även om jag bara är i mitten av min resa tillbaka så har jag just nu stort hopp och en skön känsla inom mig. Jag kommer att fixa detta och jag kommer en vacker dag att känna mig så återställd att jag inte ser såren lika mycket som kunskaperna de givit mig. Har också förstått att vad jag säger, skriver och delar med mig av kan ge andra lite extra styrka och den känslan kommer jag bygga vidare på. Här måste jag få slänga in lite ”skryt”. Det finns en sida som heter Fem Snabba Tips och då Nina Jansdotter som driver denna efterlyste nya tips-listor frågade jag om man var tvungen att vara proffs. Men nej då, alla bidrag var välkomna och den 24 april fick jag för första gången i mitt liv med en text någon annan stans än i min egen Blogg, och här får jag nästan alltid med det jag vill ha publicerat ju. Kolla gärna in!
Lite skräckblandad förtjusning då det under den ”tuffa” ytan finns väldigt mycket känslor. Var nu inne och kollade och den finns med på ”Top-listan” över mest lästa. Är det fult att skryta? Eller är det ok att i min egen blogg med mina funderingar spotta i nävarna och vara riktigt stolt över sina egna framsteg? Jag väljer det senare för mina val är det jag kan påverka och i denna uppbyggnadsfas anser jag mig behöva detta!

Passade riktigt bra att nu fylla 48 i veckan och jag bara älskar jämna siffror, låter så vackert i mina öron. Hade i princip enbart en önskan för kalas, fester m.m. får vänta ytterligare ett tag. Men det där smycket eller smyckena visade det sig – det önskade jag mig. Fick ena halvan och den andra är nu på väg med posten. Tog halsbandet med ”Nu jävlar” och runt handleden ”Heja mig” – det där är väldigt mycket jag och läste ni mina Fem snabba tips så fattar ni precis hur mycket.

Födelsedagen var lugn och med ett mycket märkligt telefonsamtal. Precis innan eftermiddagsluren ringde det. En hel kör sjöng för mig och tankarna snurrade vem av mina uppfinningsrika vänner som kommit på detta. Kände mig rörd och lite stolt...på slutet kom en automatisk röst och sa "Vi på Apoteket vill gratulera dig på födelsedagen!" - kul grej, men något märklig!

På Facebook fick jag hur mycket fina ord som helst och jag vet att många tycker det kan bli opersonligt där, men jag väljer att tolka att alla de som tog sig tid att gratta gör det för att de vill. Många av de som vet min story passade också på att baka in lite extra peppning i hälsningen och det gör mig så rörd och tacksam.
Fördelen med att fylla mitt i veckan är att man kan lägga in en extra firardag sen på helgen och de som känner mig vet att det finns en sak som jag äter mer än något annat. Sticker inte under stol med att jag är lite kräsen med maten, har för länge sen slutat skämmas för det. Men ikväll blir det favoriten och det vattnas i munnen av bara tanken Vätterkräftor – mums!

 
Det är mulet och lite småkyligt ute men inombords växer något, hoppet, framtidstron, styrkan och en massa annat. Jag vet att många där ute är där jag var för två år sen, i förtvivlan över situationen och funderingar kring hur det ska bli. Till alla er vill jag skicka så mycket värme och styrka som det bara går, ge inte upp och fortsätt kämpa för er egen skull. Skit i alla andra som kommer med goda råd och som inte vill, kan eller vågar lyssna på hur ni har det egentligen – gör er resa för er egen skull, för att ni är värda att känna hoppet återkomma. En vacker dag hoppas jag ni kan glädjas åt er födelsedag också, just för att den innebär ett år av framsteg.

Ta hand om er så syns vi när jag kommer med mina nästa funderingar – det finns mycket av dem, men de ska på pränt också!
Kram Lotta