Som utbränd ska man fira varje steg, stora och små

Började veckan med ett inlägg på Facebook & Twitter "That's one small step for mankind, one giant leap for Lotta". Efter drygt 3 års sjukskrivning för "Utmattningsdepression" var det dags att gå upp till 75% arbete - mitt inre skriker Jiiippppiiii!!!!!

De som själva varit där förstår, de som följt mig och min "kamp" blir glada för min skull och endast vid födelsedagar får man mer uppmärksamhet på sociala medier. Vad ni inte vet är att varje "tummen upp" och varje hejarop känns så fantastiskt gott i hjärtat. Tack till alla som hejat och bidragit med peppande ord. Till er som är där kan jag bara säga, ge inte upp det finns hopp även om man periodvis inte ser den minsta ljusglimt i mörkret.
På tal om peppning har jag laddat inför denna dag och skapade en egen hashtag på Twitter veckan innan #lottasmorgonpepp som jag använder för att varje morgon fokusera och komma igång med mina tankar på målet. Jag rasade ju ihop under Påsken så det var till att ta i från tårna för att få fotfäste igen. Målet på 75% har ju funnits så länge men med alla ups & downs som passerat har det flyttats fram lite stup i kvarten. Livet är som en stor Bergochdalbana, fast guppen, svängarna, fallgroparna mm går inte att se i förväg och de upprepar sig inte på samma sätt. Hade det sett ut som

så kunde man memorera alla kurvor och nedgångar för att lättare parera. Dream on Lotta - det funkar ju inte så....
Så har även denna veckan blivit en minivariant av denna irrfärd. Har känt mig stundtals som The Winner och sedan fallit pladask. När jag kom till Psykologen i onsdags hann jag nästan inte sätta mig förrän tårarna rullade, brukar ju försöka spara dem till min "oas" men uj vad svårt det är emellanåt. När det sedan visade sig att han inte lyckats få någon överlämning av mig till Vårdcentralen trots många försök brast det totalt. Vill ju inte vara ensam i min kamp nu igen, behöver stödet, verktygen, hjälpen att hitta strategier, för dessvärre kommer det alltid finnas människor som sparkar undan fötterna vare sig jag vill eller inte. Jag vet i hjärnan hur jag ska agera, men hjärtat är lite trögare så kopplingen däremellan behöver justeras!

Som tur är avslutades veckan med en "Up" - nya chefen visade sig fatta galoppen och hörde paniken i min röst när jag bad om hjälp med att få kontakt med Previa och psykolog där. Tänk vilken go känsla det blir i hjärtat när någon gör det där lilla extra för att hjälpa till. Telefonsamtal, kontakter, personalavdelning involverad och inom loppet av 48 timmar fixade de en Psykolog till mig. Inte tid förrän i början av Juni, men bara känslan av att bli lyssnad på ger den där extra kicken som är så viktig. Ska inte gå in på vad jag tycker om sjukvårdens prioriteringar av psykisk ohälsa eftersom det är ett helt annat blogginlägg, just nu hade jag tur och är så tacksam för det. Även om jag är en Fighter och bär mitt armband behöver jag hjälp och det där uttrycket "Ensam är stark" är faktiskt bland det dummaste vet. Tillsammans blir vi starka och jag hejar på mig samtidigt som jag hejar på andra som kämpar med sitt. Var och en har ju sina egna bekymmer och vi ska vara försiktiga med att jämföra våra kamper och att döma varandra när vi inte vet vad som finns under ytan.

Det finns så mycket tankar jag samlat på mig under mina år som sjukskriven och en vacker dag hoppas jag att orken räcker till att skriva mycket mera, men just nu kommer nog inläggen fortsätta vara sporadiska. Att det blev lite idag är i sann "Lottasmorgonpeppanda" - jag vill fira mina framsteg och ge mig själv en liten inre trofé plus förhoppningsvis lite hopp till de som befinner sig mitt i "skiten", det tar tid och jag är inte heller i mål än men framåt ska jag. Numera är jag nog mer "Vidbränd", ett enormt bra uttryck som jag lärt mig av en annan Kämpe - Tack @betongtant !

Ta hand om er själva och varandra och kom ihåg ett steg i taget!
Kram Lotta

P.S. Jo, jag vet - borde fixa till sidan, byta namn på bloggen, ändra texter m.m - men jag måste ju ha lite att göra även i framtiden ;)

Att åka väggen vs att gå i Väggen = att få världens energikick vs att bli helt utbränd

Jag har inte tänkt på det innan, men tack vare Timehop, där man ser sina inlägg på sociala medier årsdagar bakåt i tiden, insåg jag det absurda – Väggen och 18 mars är en galen slump.

Detta datum för 4 år sedan sken jag av stolthet över att ha åkt den dubbelsvarta pisten Väggen i Sälen. Även om det på jobbet just då var oerhört tufft njöt jag av skidsemestern och avslutade den med Åket jag laddat för i ett par dagar. En underbar känsla av styrka, lite likt upplevelsen av Bungy Jump då jag skrek ut över Cairns regnskog i ren eufori. Att utmana rädslorna och ge sig ner för den brantaste backen jag någonsin åkt gjorde att jag just i den stunden kände mig som en vinnare.

 

Ett år senare mötte jag en helt annan typ av Vägg. Jag hade varit på god väg en längre tid men som jag skrivit i mitt inlägg Hur vet man att man är på väg mot den stenhårda väggen? så har man ingen aning om när det kommer inträffa. Det märkliga är att jag kan säga nästan på timmen när det hände, vid lunchtid den 18 mars 2012 ”föll jag” eller dundrade rakt in i väggen. Hade då med mina sista krafter kämpat på och ni som läst En sista kraftansamling och ...Där kom Väggen! förstår hur enormt mycket man kan blunda för alla varningssignaler. Att diagnosticeras med Utmattningsdepression och få känna på alla de symptom som mängder av människor drabbas av har givetvis förändrat mig. Samtidigt är jag samma Lotta med drömmar och mål som tidigare, men jag har fått lära mig att det minsann är lättare sagt än gjort att ”ta sig samman” och gå vidare. Från dagen då jag ”Kraschade” fick jag kämpa, mycket mer än jag någonsin drömt om att man skulle behöva. Självklara saker visade sig inte alls vara så självklara och jag har fortfarande en bra bit kvar. Men hoppet lever och vägen bort från denna vägg må vara lång och guppig, men en vacker dag hoppas jag nå mitt mål.

 

För att återfå någon form av styrka fick jag ta ifrån tårna och jag tror att den där segerkänslan från året innan, då jag stod med armarna upp i luften, kommit till användning ibland. Jag fick hitta mitt eget sätt och m h a kurator, psykolog, läkare m fl har jag tagit ett steg i taget. Jag utvecklade en egen form av personlig peppning ”The Lotta Way” som blev en del av mig. Jag kan vara mästare på att hitta mina små kraftkällor samtidigt som jag är väl medveten om att under ytan ligger paniken och lurar emellanåt. Jag ger mig själv små inre troféer och fokuset att bygga upp det någon tog bort och samtidigt förstå & hantera alla de symptom utmattningen har givit har nu varit en del av mitt liv i 3 långa år.

När mina Fem snabba tips på hur du tar tillbaka ditt egenvärde när någon utan lov försökt ta det ifrån dig nu i dagarna passerade 100 000 visningar ler hela mitt inre av stolthet.  Samtidigt som jag just nu åter balanserar för att viljan vida överstiger förmågan. Yrsel, illamående, stjärnfallet framför ögonen m.m – varningssignaler som jag ska ta på allvar denna gång. Jag förstår att det är svårt för omgivningen att hänga med ibland för det syns faktiskt inte på mig för det mesta. Med leendet på, färgglada kläder, matchande klocka och lite kaxiga attiraljer gillar jag att komma till jobbet. Jag gör mina timmar, bjuder på mig själv, satsar stenhårt på att göra ett bra jobb och bidra med det jag kan och är bra på, men under ytan finns det vi kallar Psykisk Ohälsa och DET syns inte. Ni som fortfarande inte riktigt förstår det här med att gå i väggen, att bli utbränd, skulle kunna hjälpa drabbade personer väldigt mycket om ni bara ville försöka. Det finns en tjej som beskrivit känslan väldigt bra, hon är anonym och fördelen med det är att då kan man på riktigt, fullt ut skriva om sitt ”Lilla Helvete”. För snart ett år sen skrev hon ett inlägg Hur ska man se ut när man är utbränd?!  - läs och begrunda, själv fattar jag varenda stavelse.

Den som kan vår s.k. Sjukförsäkring borde vid det här laget ha räknat ut varför jag ibland säger att jag är expert på den också. Ja, jag har passerat varenda en av de s.k. tidsgränserna och jag har min åsikt glasklar. De är inte värda ett ruttet lingon så länge inte alla inblandade parter tar sitt ansvar. Och ja, även om jag försöker enormt mycket så infinner sig en viss känsla av skam för inte kan väl "en sån som jag" tillhöra den grupp vi i dagligt tal kallar "de utförsäkrade". Detta är första gången jag öppet skriver orden och jag skäms just nu inte över att tillhöra gruppen utan mer för att jag, som ändå vill kämpa för upplysning kring ämnet inte mäktat med att nämna ordet trots att det nu är 6 månader sedan mina dagar tog slut. Nej, jag har inte råkat ut för några godtyckliga bedömningar, men jag vet precis hur illa det kan gå ibland eftersom jag vågar ha ögon och öron öppna samt har en hjärna som trots sina nuvarande brister kan se att det finns en del att önska med nuvarande system. Rehabiliteringskedjan bygger på, tror det eller ej….rehabilitering! Så länge fokus ligger på annat drabbas människor runt om i Sverige av att få brev från Försäkringskassan där det står ”dina dagar är slut”, vilket betyder ”du har varit sjuk i 2½ år och längre än så kan man inte vara sjuk!”. Ett annat alternativ är brevet där det står ”du kommer inte längre att få sjukpenning”, vilket betyder ”Försäkringskassan bedömer, trots att du är sjukskriven av din läkare att du kan jobba med något, vi vet inte vad eller hur men något jobb finns det säkert för dig så vill du vara vänlig att gå till Arbetsförmedlingen och hitta det jobbet! Om du redan har ett jobb så får du ta tjänstledigt från det och ansöka om a-kassa.” Om man innan dessa brev damp ner i brevlådan hade fått relevant och individuell rehabilitering där alla inblandade parter tagit sitt ansvar så kanske det hade funkat, men så är det tyvärr inte alltid. Detta vet jag eftersom jag förutom min egen undersökning av systemet har ett jobb där jag ser hur galet det kan slå.

Jag vill skriva mycket mera och jag har så mycket jag vill få ut, men det gäller att ha tålamod där också. Nu kunde jag inte låta bli eftersom det där med Väggen x 2 dök upp häromdagen som triggade igång många tankar.  ”Sälenväggen” kör jag gärna igen men den där andra kan jag vara utan resten av livet. Har den expertiskunskap kring ämnet som krävs nu så vill någon ha tips och råd är det bara att höra av sig.

Jag fortsätter min snåriga väg och ibland kommer jag bara sjunka ner längs vägen och hämta nya krafter för jag vill så gärna slippa känna alla de begränsningar som finns.

Drömmer om den dagen då jag orkar hålla i den energin jag börjar dagen med (utan hjälp av en tupplur alltså!), att på riktigt få känna känslan av att jag klarade det! Inbillar mig att den dagen och den känslan kommer vara lik den efter Bungy Jumpet & åket i Sälenväggen. När jag visualiserar detta ögonblick befinner jag mig i mitt lilla Paradis. Där vid havet där sol, vind & hav möts kommer jag skrika ut min lycka - den dagen är väl värd att kämpa för!

 

Ta hand om er själva & varandra, ensam är inte stark – kom ihåg det!
Kram <3