lördag 25 april 2015

Som utbränd ska man fira varje steg, stora och små

Började veckan med ett inlägg på Facebook & Twitter "That's one small step for mankind, one giant leap for Lotta". Efter drygt 3 års sjukskrivning för "Utmattningsdepression" var det dags att gå upp till 75% arbete - mitt inre skriker Jiiippppiiii!!!!!
De som själva varit där förstår, de som följt mig och min "kamp" blir glada för min skull och endast vid födelsedagar får man mer uppmärksamhet på sociala medier. Vad ni inte vet är att varje "tummen upp" och varje hejarop känns så fantastiskt gott i hjärtat. Tack till alla som hejat och bidragit med peppande ord. Till er som är där kan jag bara säga, ge inte upp det finns hopp även om man periodvis inte ser den minsta ljusglimt i mörkret.
På tal om peppning har jag laddat inför denna dag och skapade en egen hashtag på Twitter veckan innan #lottasmorgonpepp som jag använder för att varje morgon fokusera och komma igång med mina tankar på målet. Jag rasade ju ihop under Påsken så det var till att ta i från tårna för att få fotfäste igen. Målet på 75% har ju funnits så länge men med alla ups & downs som passerat har det flyttats fram lite stup i kvarten. Livet är som en stor Bergochdalbana, fast guppen, svängarna, fallgroparna mm går inte att se i förväg och de upprepar sig inte på samma sätt. Hade det sett ut som
så kunde man memorera alla kurvor och nedgångar för att lättare parera. Dream on Lotta - det funkar ju inte så....
Så har även denna veckan blivit en minivariant av denna irrfärd. Har känt mig stundtals som The Winner och sedan fallit pladask. När jag kom till Psykologen i onsdags hann jag nästan inte sätta mig förrän tårarna rullade, brukar ju försöka spara dem till min "oas" men uj vad svårt det är emellanåt. När det sedan visade sig att han inte lyckats få någon överlämning av mig till Vårdcentralen trots många försök brast det totalt. Vill ju inte vara ensam i min kamp nu igen, behöver stödet, verktygen, hjälpen att hitta strategier, för dessvärre kommer det alltid finnas människor som sparkar undan fötterna vare sig jag vill eller inte. Jag vet i hjärnan hur jag ska agera, men hjärtat är lite trögare så kopplingen däremellan behöver justeras!

Som tur är avslutades veckan med en "Up" - nya chefen visade sig fatta galoppen och hörde paniken i min röst när jag bad om hjälp med att få kontakt med Previa och psykolog där. Tänk vilken go känsla det blir i hjärtat när någon gör det där lilla extra för att hjälpa till. Telefonsamtal, kontakter, personalavdelning involverad och inom loppet av 48 timmar fixade de en Psykolog till mig. Inte tid förrän i början av Juni, men bara känslan av att bli lyssnad på ger den där extra kicken som är så viktig. Ska inte gå in på vad jag tycker om sjukvårdens prioriteringar av psykisk ohälsa eftersom det är ett helt annat blogginlägg, just nu hade jag tur och är så tacksam för det. Även om jag är en Fighter och bär mitt armband behöver jag hjälp och det där uttrycket "Ensam är stark" är faktiskt bland det dummaste vet. Tillsammans blir vi starka och jag hejar på mig samtidigt som jag hejar på andra som kämpar med sitt. Var och en har ju sina egna bekymmer och vi ska vara försiktiga med att jämföra våra kamper och att döma varandra när vi inte vet vad som finns under ytan.
Det finns så mycket tankar jag samlat på mig under mina år som sjukskriven och en vacker dag hoppas jag att orken räcker till att skriva mycket mera, men just nu kommer nog inläggen fortsätta vara sporadiska. Att det blev lite idag är i sann "Lottasmorgonpeppanda" - jag vill fira mina framsteg och ge mig själv en liten inre trofé plus förhoppningsvis lite hopp till de som befinner sig mitt i "skiten", det tar tid och jag är inte heller i mål än men framåt ska jag. Numera är jag nog mer "Vidbränd", ett enormt bra uttryck som jag lärt mig av en annan Kämpe - Tack @betongtant !

Ta hand om er själva och varandra och kom ihåg ett steg i taget!
Kram Lotta
P.S. Jo, jag vet - borde fixa till sidan, byta namn på bloggen, ändra texter m.m - men jag måste ju ha lite att göra även i framtiden ;)