För snart 20 år sedan gjorde jag något jag egentligen inte vågade
göra. Jag bestämde mig för att hoppa Bungy Jump. Vi lyckades få ytterligare ledighet från skolan vi gick på och fick
vi inte det så fixade vi det på nåt sätt ändå (allt är preskriberat!). Jag sa
lite halvkaxigt till min kompis Anna ”Jag ska hoppa!”. Man kan tro att jag
redan då var utbränd med tanke på hjärnaktiviteten, men just då var det en
ingivelse att bara VÅGA! Ingen press för Anna skulle inte hoppa, hon hade
liksom ingen lust alls så mitt beslut grundade sig enbart på min vilja att Våga.
Japp, köpte biljetten INNAN jag gick upp i tornet … Medan jag sakta promenerade uppåt
inser jag den lilla men ack så viktiga detaljen - Jag är ju ”lite” Höjdrädd!
Väl uppe i tornet insåg jag snabbt att ”lite” borde bytas ut mot ”mycket”. Om
någon undrar hur det ser ut i Cairns vid hopptornet kan ni kolla in AJ Hacket.
Anna satt kvar på den säkra marken och väntade och jag satt
i ett hörn i tornet och darrade. Har inte en susning om hur många jag lät gå
före i kön, man är ju artig eller hur??? Till slut gick jag fram och frågade
killarna som skötte det hela om jag kunde få pengarna tillbaka om jag gick ner
”Oh Noo!!”. Attans då, smålänning som man är kunde jag ju inte gå ner och
erkänna att jag betalt 450 kr (vilket då var ganska mycket för en ”student”)
och sen liksom bara inte vågat. Äsch, kände ändå hur det kittlade och tankarna
började fokusera på hur det skulle kännas om jag övervann rädslan. Tvi, tvi,
tvi – jag kör! Min tur och de surrar fast. När jag lite snällt undrar om de kan
putta mig ifall jag inte klarar av att ta själva hoppet själv svarar de så
självklart på den där underbara aussi-dialekten att ”nej, tyvärr – man måste ta
steget själv!”. Sedan tillägger de att man bör hoppa på första nedräkningen
annars blir det ännu svårare.
OK bild 1, färdig för nedräkning. En liten glimt av viss
”spänning” syns ändå allt i ögonen
NU beslutar jag mig på riktigt Dags att VÅGA, andra nedräkningen 3,2 1 – JUMP!
När jag tänker tillbaka på allt det som just det där hoppet
representerar för mig kan jag känna styrkan inom mig växa. Jag hade lämnat en
tid med ”lite” dåligt självförtroende bakom mig och hade där i Australien fått
känna på den verkliga sötman av frihet och att faktiskt allt är möjligt. Att vi
bara tog beslutet att åka var en stor grej. Att VÅGA ta tjänstledigt från våra
jobb för att få ha ett år fyllt av upplevelser – åh, vilken underbar känsla när
vi började planera! Ja, ja – sen var vi ju ”tvungna” att studera för att få
tjänstledigt och det gjorde vi…ibland. Hade ju nästan alla ”skolktimmar” kvar
från 15½ års duktigt studerande så jag tyckte det var på sin plats att ta ut
dem, med ränta.
Vi var lite äldre än den genomsnittlige studenten, vilket i
våra ögon var en klar fördel – vi VÅGADE bestämma mera och var nog de enda i
klassen som efter någon månad hos en s.k. värdfamilj flyttade in i egen
lägenhet. Lyckan var total när vi hade den enorma turen att hitta en på Manly
Beach med hela Oceanen utanför. Tänk att vakna och lyfta huvudet lite och se
detta(vi bodde alltså 50 m till vänster om det vita tältet ni ser i förgrunden så detta var vår utsikt!)
Målet med vårt år ”Down Under” var upplevelser och det är
väl ändå sådana man samlar i sitt hjärta och plockar fram när vardagen känns
grå. Innan vi drog på vår Äventyrsresa till Cairns lekte vi Crocodile Dundee i
någon butik och visst är jag snygg i hatten. Borde nog skaffat betydligt fler
attiraljer för resan blev minst sagt äventyrlig.
Förutom mitt Bungy Jump så åkte vi White Water Rafting
(forsränning) som gav mycket mer blåmärken än hoppet och så några båtturer ut
på Stora Barriärrevet. Mer fantastiska vatten är svårt att tänka sig, men visst
var det lite pirrigt att simma runt med hajarna. Spelar liksom ingen roll att
besättningen säger ”de bits inte” – Har man sett ”Hajen” så har man.
Att ha minnen som representerar känslan av att Våga blir
viktigare för varje år och när svårigheter kommer är det alldeles galant att
plocka fram dessa. Tänk om jag inte hade Vågat alla dessa saker jag gjort och
gör, då skulle kanske en känsla av svaghet infinna sig istället, nu plockar jag
fram känslan av att jag är stark, jag vågar, jag kan och jag ångrar inte det
jag faktiskt gör! Alternativet att ge upp, backa undan och sluta hoppas på
flera "äventyr" är inte aktuellt. Nu behöver ni inte bli oroliga där ute över att
jag går 20 år bakåt i tiden för att beskriva vikten av att VÅGA, jag har vågat
saker sedan dess. Den där hjärtklappningen och spänningen som, när man väl gjort
det där svåra eller skrämmande, övergår till glädjefnatt och styrkekänslor är en
drivkraft som finns med på olika plan hela tiden.
Min historia har gjort mig till den jag är och jag är idag stolt över mig själv. Bortsett från mitt Bungy Jump har jag tagit mig igenom betydligt värre situationer i livets Berg-och-dalbana, men det är ju lättare att beskriva ett Bungy. Och så lovade jag ju lite i förra veckans tyngre bloggande att det skulle bli ett lättsammare inlägg, inte en tår så långt ögat kan nå idag ju!
Ännu en gång funderar jag över namnet på min Blogg, men det
ger ju ändå utrymme till – ja, just det Funderingar och idag var det
funderingar och minnen som ger styrka och en vilja att fortsätta VÅGA som
gällde.
Ta hand om er där ute i den tuffa verkligheten
Kram Lotta
P.S. Jag har fortfarande en sådan där "stollegrej" jag vill göra - Hoppa Fallskärm. Nu står det inte på prio-listan eftersom jag har lite annat att fixa till först, men en vacker dag hoppas jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar